torsdag 30 april 2015

I Berlin

Även om jag har varit i Berlin förr känns det onekligen lite speciellt att vara här igen 70 år efter krigsslutet och landa nära nog på timmen 70 år efter Hitlers självmord i Führerbunkern.

Berlin är en stad där historien finns levande i varje kvarter, inpräntad på snart sagt varje gata. Perfekt för alla andra världskrigsnördar, förstås.

Men här finns även god mat och dryck till humana priser (i detta avseende är Sverige minsann ingen humanistisk stormakt), en intressant klubbscen för den som är sådan och massor av kultur.

Så. Nu lite avkoppling.






Ett förvirrat M med några ljuspunkter

Några nedslag innan det bär av till Berlin.

Moderaterna vill nu, plötsligt, förbjuda "organisering av tiggeri". Det som för bara några månader inte fanns, ska nu alltså förbjudas. Det krävs inte mer än ett någorlunda måttligt förstånd för att begripa varför Moderaterna lägger detta förslag just nu.

Så sent som i går kom SVT med nyheten att antalet tiggare fördubblats i Sverige på ett år. Folk börjar ledsna. Och SD är det enda parti som tar tydligt ställning mot tiggeriet. Alltfler gammelmoderater sneglar på SD, som går som på räls i opinionen. Det börjar kanske gå upp ett och annat ljus i det annars så nedsläckta moderata hjärnkontoret. Till och med Socialdemokraterna kallar förslaget "intressant".

Det är positivt att Moderaterna nu, om än yrvaket, har börjat se att äganderätten måste helgas, att markägare inte ska få hamna i kläm när deras mark ockuperas och skräpas ned. Avhysningar måste kunna gå snabbare.

Sedan har vi Decemberöverenskommelsen, som väcker vrede inom Moderaterna ute i landet. Enskilda riksdagsledamöter känner sig inte bundna av DÖ och kommer rösta för Alliansens budgetförslag.

Förutsatt att det nu ens kommer läggas ett sådant. Ett sätt att undvika diskussionen helt och hållet vore att varje alliansparti lägger sin egen budgetmotion. Då kan alla moderata riksdagsledamöter med gott samvete rösta på sitt eget partis motion och därmed undkomma svekdebatten. Åtminstone tillfälligt.

Moderaterna är ett parti utan riktning och mål. Det kan inte vara lätt att vara moderatväljare just nu.

Plötsligt händer det bara


onsdag 29 april 2015

Incitament i tiggeripolitiken


När Stockholmscenterns Stina Bengtsson i fjol föreslog att stadens tak över huvudet-garanti även skulle omfatta EU-migranter (Miljöpartiet var lite mer radikalt och föreslog en nationell tak över huvudet-garanti för alla) möttes hon av frågan om detta inte skulle locka hit ännu fler tiggare. Nej då, svarade Bengtsson. Ingen kommer till Sverige för att denne blir lovad härbärge.

Ändå hör vi från romer som intervjuats i media att Sverige har ett gott rykte. Svenskarna är "snälla", säger de. Svenskarna ger inte bara pengar utan betalar även uppehälle och demonstrerar så att så kallade resande sällskap kan bo kvar på ockuperad mark.

SVT:s undersökning visar att runt fyratusen tiggande EU-migranter, de flesta rumäner och bulgarer, vistas i Sverige nu. Det är en fördubbling på bara ett år. Ett 40-tal kommuner som tidigare hävdade att det inte fanns tiggare där uppger nu att det finns det.

Det förnekas ständigt att incitament har någon effekt på migrationen. Det är en mycket underlig hållning. Varför skulle incitament inte ha en påverkan? Varför skulle den som reser till ett annat land för att få det bättre ekonomiskt vara ointresserad av förutsättningarna?

Fördubblingen av antalet tiggande EU-migranter i Sverige innebär i praktiken att ett halvt Säffle sitter och tigger i 220 av landets 290 kommuner.

Jag vill egentligen inte alls förbjuda tiggeri. En sådan lagstiftning, som visserligen finns i olika varianter runt om i Europa, blir lätt problematisk. Det blir då förbjudet att be om hjälp. Ska förbudet inte även omfatta alla svenska missbrukare som går och tigger pengar till härbärge i tunnelbanan (trots att de är berättigade till gratis sovplats enligt TÖG:en)? Däremot måste mark- och butiksägare få rätt att freda sin egendom.

Ty jag ser hur problemet växer. Det handlar inte bara om att någon sitter på en plats med en kopp och ber om pengar. En butiksägare kan inte freda sin butik utan att anklagas för rasism, främlingsfientlighet eller ofredande. Markägare får skulden för att någon annan olovligen lagt beslag på och skräpat ner dennes mark.

Kronofogden vägrar avhysa då de först måste identifera alla som bor på platsen, vilket kan vara flera hundra personer, och polisen står med händerna i kors och ser på. Samtidigt har den rödgröna majoriteten i landets tre storstäder inrättat en policy om att inte avhysa EU-migranter om kommunen inte samtidigt har ett alternativt boende att erbjuda.

Eftersom jag å yrkets vägnar har insyn i hur avhysningsärenden går till, från ansökan till verkställan, finner jag politikernas resonemang anmärkningsvärt. Så här resonerar nämligen inte politikerna när det handlar om vanliga vuxna, ensamstående svenskar. Kronofogden verkställer avhysningar dagligen i Stockholms län och runt om i landet.

Visst finns uppsatta maxmål om hur många som ska avhysas under verksamhetsåret, och det arbetas på sina håll väldigt aktivt för att rädda människor kvar i boendet. Dessa fall är dock av lite annan art. Här är det i normalfallet fråga om människor med egna hyreskontrakt, och hyresvärden är motpart. Hyresgästen har blivit uppsagd på grund av obetalda hyror, störningar eller annat som brutit mot hyresavtalet. Kommunen försöker undvika en vräkning eftersom en sådan innebär en hemlös person och i värsta fall stora kostnader för skattebetalarna. Men personer med egna inkomster (vilket inte är ovanligt, trots att de inte betalat hyran), har inga sovplatser som står och väntar på dem på avhysningsdagen.

I fallet med EU-migranterna är det fråga om brott. Någon har olovligen slagit bo på annans mark. I ett sådant läge ska lagen upprätthållas, äganderätten helgas och ockupanterna avhysas så snabbt som möjligt. Så sker som bekant inte. Det krävs ingen vild fantasi för att förstå att information om den svenska flatheten och oviljan att upprätthålla svensk lag, sprids i tiggarnas hemländer när de återvänder hem. Det är nämligen betydelsen av "snälla svenskar".

Så skapar politikerna en negativ spiral av alltfler EU-migranter i Sverige som inte bara tigger i vår omgivning utan också bygger tältläger och skjul på privat eller kommunal mark. Ansvaret för fattigdomen faller på politikerna i tiggarnas hemländer. Men problemet med att lagen inte upprätthålls i Sverige kan inte skyllas på någon annan än svenska politiker.

Om vi inte själva respekterar våra lagar, varför ska då någon annan göra det?

Tidigare bloggat:
Ett samhälle ingen respekterar
Tiggeriförbud eller inte

tisdag 28 april 2015

Se Citizenfour


Laura Poitras Oscarbelönade dokumentär Citizenfour om visselblåsaren Edward Snowden, hans läckor och tiden i Hongkong och efteråt finns nu att se på SVT Play.

Filmen försvann raskt från efter att den lagts upp på YouTube. Vissa av oss hann se den och många har nog sett den sedan dess på annat håll.

Själv tänker jag nu ta tillfället i akt att se om filmen en gång till. Så pass fascinerande är den.

måndag 27 april 2015

Tillståndet i nationen


Plötsligt händer det. På bara några få dagar har vi fått en rad exempel på det bedrövliga tillståndet i nationen. En ögonblicksbild av hur det ser ut. Deprimerande men samtidigt bekräftande på något sätt.

På söndagen publicerar Expressen en debattartikel på bästa skoltidningsprosa signerad Annie Lööf. I denna upprörs hon över främlingsfientlighet och kräver "mer tolerans och mindre extremism" (tydligen omedveten om att det är hon som står för en extrem migrationspolitik). Lööf blir lite gråtmild och vill "se varje människa för vem hen är" och "sluta dela upp människor i grupper". Det är ett slags försvar för devisen "allt åt alla" hon torgför.

I dag riktar ett antal Luf:are kritik mot den förre integrationsministern Erik Ullenhag för att denne haft mage att ifrågasätta det rimliga i EU-migranters barns rätt till skolgång i Sverige. I Sverige gäller svensk lag, påpekar skribenterna, men tycks bara mena att detta är fallet när det handlar om vissas rättigheter (rätten till boende), inte andras (rätten till sin egen mark).

Luf:arna menar att vi borde se migration "som en möjlighet att lyfta fler ur fattigdom". Det är alltså ett privilegium för svenska skattebetalare att få äran att betala boende och se på när privatpersoners och kommuners mark ockuperas och skräpas ned. Detta, avslutar Luf:arna, är den "stolta liberala linje" som Folkpartiet alltid stått för. Med en sådan tolkning av liberalismen förtjänar FP inga röster, allra minst från liberala väljare.

Det är lite talande att den text som Annie Lööf satt sitt namn under håller ungefär samma nivå som Luf:arnas erbarmliga debattartikel. Det är ingen skillnad mellan ungdomsförbund och toppolitiker längre - och det är tyvärr inte de förstnämnda som har höjt sin nivå.

Samtidigt fortsätter riksmedierna sin kampanj för tiggeriet, senast i dag via ett uppslag i DN. Det handlar om att skapa en allmän opinion för just den "allt åt alla"-idé som vänstergrupper och tyvärr även många inom borgerligheten står för. Resultatet är tämligen effektivt. Avhysningar avbryts och politiker skyndar sig att ta fram tillfälliga boendelösningar i syfte att visa att de "tar ansvar". Samtidigt sprids en vanföreställning om svenska folket som rasistiskt och intolerant.

Som avrundning på dagen fick vi intervjun med Anna Kinberg Batra i SVT:s Partiledaren (med en efterföljande floskelartad chatt). Här dog liksom hoppet en gång till. AKB lindade in sig i väldigt märkliga resonemang i sina desperata försök att försvara Decemberöverenskommelsen, och klarade inte av frågor om ideologi. Inte ens nu när hon under en halvtimmes tid fick möjlighet att både svara på frågor och utveckla sina resonemang kom annat än tomma fraser ur hennes mun.

AKB tycks sakna både personlighet och egna idéer. Maken till flat partiledare har Moderaterna inte haft sedan... ja, jag minns faktiskt inte. Inte ens Bo Lundgren var så här trubbig.

Nigel Farage skulle nog säga att Kinberg Batra har en karisma som en fuktig trasa. Men hon är i gott sällskap i sin allians. Själv undrar jag om de inte skulle göra bäst i att ta namnet Infantino.

söndag 26 april 2015

Varmluftsregeringen

Regeringen Löfven satte upp minst sagt tuffa mål för mandatperioden. Den fallande kunskapstrenden i skolan skulle vändas, arbetslösheten bli den lägsta i hela EU, nyanlända komma i arbete inom två år och arbetslösa ungdomar garanteras arbete eller utbildning inom 90 dagar (en inte alltför djärv gissning är att de allra flesta kommer hamna i den sistnämnda kategorin). Dessutom skulle det byggas billiga bostäder som aldrig förr.

Det är fint med djärva mål och höga ambitioner. Men när målen inte korrelerar med en politik som har en rimlig chans att leda till resultat, blir det bara varm luft. Det är vad Socialdemokraterna sysslar med nu: de sprider varm luft i en sådan omfattning att vi riskerar en nationell temperaturhöjning.

Socialdemokraten Lennart Weiss, som i dag arbetar för byggbolaget Veidekke, kallar regeringens bostadspolitik för "panikpolitik". Han utvecklar sitt resonemang i Expressens podd. Att lyssna på den är nästan som att lyssna på ett bud om den förestående undergången. Det är så mycket som är så galet fel med både Socialdemokraternas och Alliansens bostadspolitik, även om alliansregeringen faktiskt gjorde en grundlig utredning av förändringsbehoven och kom en bit på väg. Det som irriterar mig mest är att politikerna är så ointresserade av att ta in den kunskap som de facto finns i branschen.

Socialdemokraterna har endast vaga uppfattningar om vad de vill göra rent konkret, och oroväckande mycket handlar om en fortsättning på sådant som redan prövats tidigare. Detta gäller arbetsmarknadspolitiken (fler utbildningsplatser och högre bidrag), bostadspolitiken (subventioner) och skolan (politisk styrning). När det kommer till den så kallade "migrationsutmaningen" ("kaoset" hade varit en mer rättvisande benämning), har S inga nya idéer alls (förutom att andra EU-länder "måste" ta ett större ansvar). Floskler fortsätter att täcka upp de luckor som finns i partiets politik.

Ovanstående tunga frågor hänger i alla högsta grad ihop. Det är därför katastrofalt illa att regeringen tycks famla efter svar. Läget är ju på sina håll akut, och kraftfulla åtgärder skulle behövas. Helst i går. Men denna mandatperiod kommer präglas av inaktivitet av det enkla skälet att Löfvens regering inte vet eller kan bättre.

Alliansen sitter förstås och hoppas på att allt detta ska bita de rödgröna i ändalykten så att de borgerliga kan återvända till makten efter valet 2018.

Under åren fram till detta val kommer allianspartierna sitta med armarna i kors, bundna vid en överenskommelse som väcker alltmer missnöje i de borgerliga leden. Under åren fram till detta val kommer bostadsbristen hinna förvärras, utanförskapet för breda grupper bli än mer permanent och asylmottagningssystemet troligen kollapsa fullständigt med stora sociala och ekonomiska följder.

Bär detta i minnet när Anna Kinberg Batra i nästa valrörelse säger att hennes parti vill ha ditt stöd för att kunna ta ansvar för Sverige.

Tidigare bloggat:
De vet inte vad de ska göra

Läs även:
Fnordspotting

Den ironiska generationen

Jag kan förstå varför kommentarsfunktionen har inaktiverats till detta klipp.

lördag 25 april 2015

Nu ska KD täcka flanken - eller?


I går tackades Göran Hägglund av efter 24 år i riksdagen. I dag valdes Ebba Busch Thor som ny KD-ledare. Hon placerade utan att tveka partiet till höger i svensk politik. Detta utmålades i Rapport-inslaget som kontroversiellt och riskabelt.

Men Kristdemokraterna har aldrig varit något vänsterparti. Nu när övriga tre allianspartier trängs i mitten är den enda rimliga vägen till framgång att söka locka liberalkonservativa borgerliga väljare till KD. Då ska man inte kalla sig mittenparti. Då ska man inte fega ur i tuffa konfliktfrågor. KD måste bli mer än bara ett parti som propagerar för större valfrihet i föräldraförsäkringen. Denna fråga har partiet drivit i flera valrörelser utan att lyfta.

Ebba Busch Thor har en grandios uppgift framför sig. Göran Hägglund var en hygglig person som gillades av betydligt fler än som var beredda att rösta på honom. Han drev KD mot mitten och ledde det mot flera förlustval i rad. Först på sin partiledartids sista skälvande månader vågade Hägglund påbörja en omprövning av partiets migrationspolitik.

KD måste bli modigare. Det finns inte så mycket mer att förlora i detta läge. Busch Thor måste därför våga göra vissa i de egna leden upprörda. Våga få skit från hånfulla Aftonbladet-krönikörer. Våga Twitterdrev och hånfulla ledarstick i vänsterpressen. Ty det är priset hon måste betala för att göra KD relevant igen genom att ta i frågor som rör allt från feminism, invandring, försvaret och rättspolitiken.

Det är inte säkert att det räcker nu när gamla moderatväljare börjat hitta ett nytt hem i SD. Men att fortsätta ducka, att vara ett mittenparti utan identitet, är bevisligen inget kristdemokratisk framgångsrecept. Det vet vi nu.

Jag hoppas att Ebba Busch Thor kommer försöka täcka upp högerflanken i svensk politik.

Samtidigt i Japan

Kan inte någon ringa SVT:s ledning och föreslå en japansk programidé?

fredag 24 april 2015

De vet inte vad de ska göra


Sveriges Radios Studio ett hade i går en temasändning om invandring och integration. SR bjöd medvetet endast in personer som inte är partopolitiskt aktiva i dag.  De ville höra andra åsikter än de som slängs fram och tillbaka i politiken i varje debatt.

Inbjudna var därför bland andra nationalekonomen Tino Sanandaji och Migros Rola Brentlin. Det blev en avslöjande diskussion. Medan Tino Sanandaji med konkreta fakta visar på både de ekonomiska och mänskliga kostnaderna för den migrationspolitik som förs, är Rola Brentlin oförmögen till något som helst konsekvenstänkande. Hon pratar om rätten till asyl och nämner att det mänskliga priset är större i Medelhavet än i det svenska mottagningssystemet. På detta sätt kommer hon bekvämt runt alla invändningar, alla problem som vi vet existerar. För inget kan väl sägas vara värre än döden i Medelhavet?

Detta är ett ganska ohederligt sätt att debattera, och den logiska konsekvensen är att inga begränsningar över huvud taget kan få finnas i vilka rättigheter människor har att kräva skydd, bostad och försörjning i andra länder. En märklig hållning för en liberal.

För mig blev diskussionen mellan Sanandaji och Brentlin talande för hur ointresserade Migroliberalerna är av fakta och de realiteter som skolor, sjukhus, socialtjänst och många andra verksamheter har att hantera varje dag. De har ett filosofiskt förhållningssätt till frågan, som befann de sig fortfarande på sena och onyktra diskussionskvällar i något av de politiska ungdomsförbunden.

Inbjudna var också Mona Sahlin och Lars Leijonborg, två före detta partiledare. Sahlin har i dag ett regeringsuppdrag som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Leijonborg syns inte mycket alls i offentligheten. Gemensamt för dem är dock att de är två före detta toppolitiker som i regeringsställning varit med och skapat den migations- och integrationspolitik vi har i dag och därmed har ett delansvar för det misslyckande vi nu ser utspelas i realtid.

Mona Sahlin tycker att det har låtit likadant i debatten i 20 år. Men när hon själv får frågan vad hon skulle vilja satsa på om hon blev "allsmäktig integrationsminister" för en dag svarar hon: mer utbildning och snabbare validering av examina. Hon ignorerar därmed att den stora majoriteten inte har någon högre utbildning att validera.

När Sahlin hävdar att mammor från Somalia tack vare sin erfarenhet av att uppfostra många barn borde kunna få jobb på förskolor, ignorerar hon många års facklig och politiskt kamp för att höja statusen på yrket genom just... utbildning. Att ha varit mamma i ett annat land kvalificerar inte till ett yrke i Sverige. Även om jag på något plan förstår och kan sympatisera med Sahlins idé.

Leijonborg tar det hela ett steg längre när han på integrationsåtgärder föreslår imamutbildningar och ett migrationsmuseum. Jag häpnar. Som numera utomstående betraktare skulle Leijonborg kunna vara kritisk på ett sätt som nuvarande partiföreträdare inte kan. Det är ofta efter avgången som politiker kan prata och tänka fritt. Men Leijonborg har uppenbarligen inte ens funderat seriöst på den fråga han är inbjuden för att diskutera i radio.

Jag tror att det finns en förklaring till hur före detta ministrar och partiledare kan häva ur sig dessa absurditeter, en förklaring lika enkel som den är deprimerande: de har inga idéer eller lösningar. De vet inte vad som måste göras.

Det är därför det, som Sahlin säger, har låtit likadant i över 20 år. Och förmodligen kommer fortsätta låta likadant i 20 år till samtidigt som problemen läggs på hög.

Tidigare bloggat:
Det fanns ingen plan

torsdag 23 april 2015

Ett land som aldrig tar ställning


Sverige har länge varit ett land som av den egna befolkningen betraktats inte bara som normalt (det är nog så alla befolkningar ser på just sitt land) utan lagom. Själva antitesen till extremt.

Vi vet att det aldrig riktigt har varit sant. I dag har Sverige en globalt sett extrem syn på narkotika, en rabiat syn på sexhandel som bara finns i auktoritära stater och en migrationspolitik som knappast något annat västland. För att nämna några exempel. Sverige utmärker sig också i sin önskan att ständigt vara neutralt, att framföra kritik men inte ta för tydlig ställning för något alternativ.

Detta beteende får särskilt besvärande konsekvenser när det kommer till islamistisk terrorism. Lägg den svenska naiviteten och godtrogenheten ihop med oviljan att ta ställning för eller emot någonting, och Uppdrag gransknings avslöjande om hur en påstådd kultur- och idrottsförening i Göteborg, som fungerar som dold moské och till vilken IS-sympatisörer bjuds in för att tala, blir helt logiskt.

Inför åsynen av IS mördande av civila och skändande av både kroppar och kristen historia, kan ett demokratiskt land med någon sorts ryggrad inte stå neutralt. Vad vi fick se i UG:s inslag var dock kommunföreträdare som passade på frågan om staden tar avstånd från IS.

Jag förstår om en enskild kommunanställd vill akta sig för att bli talesperson för hela Göteborg, men oförmågan att ta tydlig ställning mot islamistisk terrorism sänder signalen att jihadister och fundamentalistiska islamister är välkomna i Sverige. Håll er bara lite under ytan och skylta med falsk flagg så händer ingenting.

Terrorismforskaren Magnus Ranstorp är definitivt något på spåren när han förklarar den bristfälliga svenska beredskapen för dessa frågor med vårt behov av att relativisera och smussla svåra frågor under mattan. Rädslan för att bli beskylld för rasism och islamofobi, att "peka ut" alla muslimer som terrorister, har säkerligen hållit eventuella satsningar tillbaka. Man vill inte låtsas om problemet.

Egentligen är det en oförskämd tanke. Ty varför skulle moderata muslimer känna sig träffade av satsningar mot islamism och extremism? Muslimer drabbas i allra högsta grad av det som nu sker i Mellanöstern.

Inrikesminister Anders Ygeman är väldigt tydlig med sitt avståndstagande från islamistisk terror när han intervjuas av Janne Josefsson. Regeringen fördubblar visserligen sin satsning mot våldsbejakande extremism, vara ansikte utåt är Mona Sahlin. Ygeman medger att politikerna varit för naiva. Det är ett understatement av rang.

Men Ygemans kraftuttryck till trots kan staten inte styra utvecklingen ute i kommunerna. Och där handlar det i slutändan om värderingar och konflikträdsla. Det är mycket lättare och roligare att anslå pengar till ett kultur- och idrottsprojekt för muslimer och kalla det integrationssatsning än att syna extremister i sömmarna och riskera arga anklagelser om islamofobi.

Men något måste hända och det snart. Sverige är på väg att få rykte om sig som ett bekävmt och säkert land för islamistiska extremister. Den här politiken, naivitetens och godtrogenhetens politik, kan få fullkomligt förödande konsekvenser om den tillåts fortsätta. Förutom att vi skyddar terrorister, riskerar vi en polarisering i samhället.

När stat och kommun visar acceptans för extrema grupper som slåss för eller sympatiserar med historiens värsta terrororganisation - samtidigt som anhängaren av denna politik går ut på stan och skriker "inga nazister på våra gator" - riskerar vi en motreaktion. Vanligtvis moderata krafter kan knuffas allt längre ut på flyglarna i syfte att ta ställning mot och bekämpa ondsinta krafter på den andra flygeln.

Resultatet blir att politiken och hela samhället polariseras. Få kommer ens minnas Sverige som särskilt lagom längre. 

onsdag 22 april 2015

Bostad mot sex

Bostadsbristen i Sverige är en allt hetare potatis. Samtidigt som bostadsministern vänder på sina berömda stenar och vägrar att delta i debatter i media, fortsätter rapporter från verkligheten strömma in.

Sveriges Radios Ekot berättar att bristen på bostäder runt om i landet "skapar kaos" för nyanlända som inte har någonstans att ta vägen. Detta gäller i såväl stad som glesbygd.

Allt fler hamnar i famnen på Socialtjänsten, som i panik och till höga kostnader får hitta akutboenden. Enligt uppgifter till SR förekommer det att nyanlända betalar sitt boende med sexuella tjänster.

Nog är detta en lite ironisk konsekvens av en bostads- och migrationspolitik som stöds av samma partier som även stöder sexköpslagen och arbetet mot sexhandel.

En omöjlig ekvation


Vem bär ansvaret för att flera tusen människor hittills i år har drunknat i Medelhavet på väg från Afrika till Europa på sjöovärdiga båtar? EU, tycks vara en vanlig åsikt. Själv skulle jag snarare vilja rikta udden mot de länder från vilka människor flyr och de smugglare som girigt placerar människor i livsfara på Medelhavet.

Flyktingsmuggling är en vidrig verksamhet. Människor i nöd, och personer som drömmer om ett bättre liv än i sina hemländer, utnyttjas på ett hänsynslöst sätt. Detta kan ske eftersom vi tillåter det ske. Det lönar sig att smuggla människor till Europa. En rådgivare inom EU:s gränskontroll Frontex hävdar att den politik som går ut på att spåra upp och rädda flyktingar till sjöss får effekten att människosmuggling uppmuntras och därmed ökar.

Det skrivs nu debattartiklar och krönikor i rasande takt som alla kräver "lagliga vägar in i EU". Det är inte mycket som på ytan förenar nyliberaler och miljö- och vänsterpartister. Men i migrationspolitiken har de funnit varandra. Därför är det nu kutym att Miljöpartiets migrationspolitiska talesperson Maria Ferm ena dagen kräver samma sak som nyliberalen Fredrik Segerfeldt kräver nästa dag.

Ett gemensamt förslag är möjligheten att söka asyl på ambassader. Målet tycks vara att så många som möjligt som vill komma till Europa ska få göra det. Det låter som en human linje. Men varken Miljöpartiet eller de liberaler som stödjer partiets migrationspolitik tycks nämnvärt intresserade av gränsdragningar eller de praktiska hinder som uppstår som en direkt effekt av en grön svängdörrspolitik.

Alla som reser med båtarna över Medelhavet kallas i medierna för flyktingar. Men bland dem finns förutom desperata människor från krigshärjade länder också individer från mer stabila samhällen som Senegal och Gambia. De är inte flyktingar utan ekonomiska invandrare, alltså människor som lämnar sitt land för att få en högre levnadsstandard någon annanstans. Vilket förstås ingen kan klandra dem för. Men det gör dem inte till flyktingar.

Den migrationspolitik som förfäktas av Miljöpartiet, Vänsterpartiet samt Centerpartiet, dess ungdoms- och studentförbund och en rad liberala frifräsare kräver ökad öppenhet mot omvärlden och uppluckrade eller avskaffade gränser. Men det ställs väldigt sällan frågor om hur de som kommer hit också ska kunna komma in i samhället. Arbeta. Bli självförsörjande. Först då finns möjlighet till de långsiktiga vinster för Europa som det ofta talas om, och ett bättre liv för den enskilde.

Dessa frågor är mer komplicerade än ett enkelt ja eller nej till mer generösa asylregler, där Miljöpartiets tankeförmåga tenderar att upphöra. Frågorna förblir ofta obesvarade. Men effekterna av dagens politik är inte långsiktigt hållbara.

Så fort människor beträder svenskt territorium, i den mån det ens får kallas svenskt numera, vidtar nämligen en omhändertagandepolitik. Då ska staten "ta hand om" alla.  Hur detta fungerar, eller inte fungerar, kräver inte längre någon närmare genomgång. Men det är ett faktum att den fria rörligheten inom EU och en rekordgenerös svensk migrationspolitik skapar slitningar och växande bekymmer i ett kravlöst Sverige som tror alla om gott och inte vill veta av något personligt ansvar.

Det är bekymrande att idéer på hur lågutbildade och personer som helt saknar skolgång ska kunna bli självförsörjande i bästa fall är skissartade och präglas av en hel del önsketänkande (som att det plötsligt skulle växa fram en låglönemarknad i Sverige i vilken skoputsarjobb på stan ingår). Eller säg såhär: om du lägger en offentlig festinbjudan på Facebook måste du vara beredd på hur du ska lösa det hela logistiskt när fler än bara dina närmaste dyker upp.

Att låta människor söka asyl på ambassader, att skapa generösare asylregler, att ge PUT till alla från krigshärjade områden är den lätta biten. Det svåra börjar när de väl kommit till Europa eller Sverige. När utbildningar som inte är vatten värda på svensk arbetsmarknad ska leda till jobb. När personer med sexårig grundskola i ett undermåligt somaliskt skolväsende ska bli självförsörjande. När hoppfulla människor som möttes av en öppen dörr vid gränsen möts av en stängd och tillbommad dörr på bostads- och arbetsmarknaden.

Detta är verkligheten. Och den måste vi förhålla oss till. Dagens politik är en omöjlig ekvation. Att borgerliga sluter upp bakom miljöpartistiska världsräddarambitioner är faktiskt lite bedrövande. 

Tidigare bloggat:
Miljöpartiet är riksdagens farligaste parti
Autistiskt förälskad i ens egen godhet

Läs även:
Fnordspotting

tisdag 21 april 2015

Männen och rättvisan


Maciej Zaremba har skrivit många viktiga och tankeväckande reportage i DN genom åren. Inte sällan har de satt tonen för en följande samhällsdebatt. Hans senaste artikel lär dock inte leda till några twitterdrev, namninsamlingar, presskonferenser eller krav på politiska åtgärder.

Skälet är enkelt: artikeln handlar om hur män missgynnas i rättssystemet bara för att de är män, hur rättssäkerheten sätts ur spel när mammor av socialtjänsten ges makten över barnen på pappors bekostnad. Reportaget handlar alltså både om jämställdhet och rättssäkerhet, två frågor som engagerar och upprör människor nästan dagligdags. När det gäller kvinnor. Den uteblivna vreden och frånvaron av reaktioner från högre ort denna gång får mig att dra den enda logiska slutsatsen att det beror på att artikeln berör mäns situation, inte kvinnors.

I detta stärks faktiskt Zarembas egen tes. Föreställningen att kvinnor systematiskt missgynnas i det svenska samhället, i allt från rättssalar till löneförhandlingar, gör att motbilder - om så bara på ett område - inte ryms. Det går helt enkelt inte att hävda att män utsätts för rättsövergrepp bara för att de är män och att socialtjänsten väljer sida i vårdnadstvister till kvinnors fördel.

I de specifika fall som Zaremba tittat närmare på blev resultatet det värsta tänkbara: barn dog. Det borde vara skäl nog för att föra en diskussion om hur myndigheter och hela rättssamhället ser på män som fäder och kvinnor som förövare.

Jag noterar den bedövande tystnaden från feministiskt håll och tänker "så här mycket är era vackra ord för jämställdhet och rättssäkerhet alltså värda".

söndag 19 april 2015

Miljöpartiet är riksdagens farligaste parti


Miljöpartiet har suttit i regeringsställning i ett halvår. Riksdagens mest oseriösa parti lyckades till sist nå ända in i regeringskansliet.

Där sitter nu den mest impopulära av alla partiledare, Åsa Romson, med en ministerpost. En annan som visserligen inte är lika under isen i förtroendemätningarna är den grötmyndige Gustav Fridolin, nu förärad med en egen flyglinje. Han fick den synnerligen tunga posten som utbildningsminister.

Svensk skola dras med enorma bekymmer. Fridolin har således en av regeringens allra viktigaste och svåraste uppgifter. Hans senaste bud är att problemet ska fixas på sex år - lite längre än de 100 dagar han aviserade tidigare. Den enda idé vi sett från honom hittills är "mer pengar".

En tredje MP-minister är Mehmet Kaplan. Han har ansvaret för bland annat bostadspolitiken, ett av de senaste decenniernas största politiska fiaskon. Men Kaplan har ingen aning om vad som måste göras för att komma tillrätta med bostadsbristen och kan inte förklara vart hundratusen asylsökande per år ska ta vägen. Modulbyggnader har föreslagits. När detta förslag sågades sönder och samman då det skulle innebära de dyraste hyreslägenheter som någonsin byggts i Sverige, slog Kaplan ifrån sig och skyllde på Folkpartiet. Det var ju de, hävdade han, som först kommit med förslaget. Själv sitter han bara och vänder på stenar.

Integrationsministerposten har avskaffats och migrationsministern är socialdemokrat. Men migrationspolitiken är ändå rakt igenom miljöpartistisk. MP har faktiskt dikterat politiken på detta område sedan migrationsöverenskommelsen med Alliansen. Det är svårbegripligt hur ett litet extremistiskt parti kan ges ett så stort inflytande i för landet avgörande frågor.

Miljöpartiet är farligt därför att det helt och hållet saknar verklighetsförankring. Partiets idéer är i bästa fall naiva, i värsta fall helt stolliga. Dess medlemmar tycks sakna förmåga att göra rationella och realistiska analyser. Det är som om de aldrig kommit vidare från de där filosofiska rödvinskvällarna i ungdomsförbundet.

Klimatalarmismen finns där latent. Priset betalas framför allt av boende i glesbygd. Det finns också en utpräglad moralism i allt från alkohol- och drogpolitiken till familjepolitiken. MP är ett parti som vill minska individens rätt att bestämma mer i sitt eget liv och stärka politikens stryptag över det.

Trots allt detta har MP rykte om sig att vara ett "snällt" parti. Ett parti som "bryr sig". Och visst bryr sig MP ibland. Men då handlar det nästan alltid om sådant som inte är Sveriges ansvar. Dit hör att sörja för tiggande utländska medborgares kost och logi och öppna både gräns och välfärdsförmåner för alla som vill kasta sitt pass och komma hit.

Att MP:s migrationspolitik har skapat en fullständigt ohållbar situation står klart. Men detta faktum verkar inte urholka väljarstödet. Om vi därtill lägger Åsa Romsons egna lilla miljöskandal, Gustav Fridolins resor med regeringsplanet mellan Bromma och Arlanda, Alice Bah Kuhnke Disneyfierade uppenbarelse som kulturminister och Mehmet Kaplans smärtsamt pinsamma framträdanden som bostadsminister blir listan på miljöpartistiska fiaskon efter bara ett halvår i regeringsställning ännu lite längre.

Men det tycks inte spela någon roll. I senaste Sifomätningen får Miljöpartiet faktiskt ett stärkt stöd. Partiets uppgång på 2,3 procent är den enda statistiskt säkerställda förändringen. Miljöpartiet är lite som sin partisymbol: ett ogräs som är väldigt svårt att bli av med.

Om Miljöpartiet visar sig lika immunt mot skandaler och fiaskon som Sverigedemokraterna, är vi riktigt illa ute.

lördag 18 april 2015

Vissa sjukskrivningar är roligare än andra

Det damp ned ett pressmeddelande i mejlkorgen i går. Sissela Nordling Blanco, partiledare för Feministiskt initiativ och gruppledare i Stockholms stadshus, sjukskrivs för utmattningssymptom.

Här skulle jag skadeglatt kunna skriva saker som att det kostar på hälsan att vara manshatande radikalfeminist. Eller att det tydligen är möjligt att bli utmattad trots att man saknar förmågan till reell tankeverksamhet.

Men det tänker jag inte göra. Utmattningssyndrom är nämligen något jag inte önskar någon människa, oavsett i vilket politiskt läger denne befinner sig.

När Jimmie Åkesson blev sjukskriven i höstas blev Twittermaffian och vissa vänstersajter fyllda till hårfästet av skadeglädje. Nu har ännu en politiker sjukskrivits för samma sak som Åkesson. Jag väntar på en liknande reaktion i sociala medier.

Kom igen nu, Özz Nûjen. Ett skämt kan du väl i alla fall dra?


fredag 17 april 2015

Sverige kan inte försvaras - och det är ert fel


Den uppmärksammade försvarsöverenskommelsen är klar. Försvarsmakten får ökade anslag på två miljarder årligen fram till 2020. Folkpartiet hade krävt betydligt mer och hoppade av samtalen i protest. Vilket gör att de nu som ensamt alliansparti kan hävda att de höjda anslagen är otillräckliga.

Det är förstås helt sant. Men som gårdagens SVT-dokumentär Vad hände med försvaret? visade har nedmonteringen av den svenska försvarsmakten pågått i flera decennier, under borgerliga såväl som socialdemokratiska regeringar. Folkpartiet var delaktigt i detta. Det som återstår i dag är en bråkdel av den kapacitet som det gamla invasionsförsvaret hade i fråga om manskap och materiel.

Försvarsmakten klarar inte av att försvara Sverige i dag. Detta innebär inte enbart en oförmåga att freda svenskt territorium som helhet (det har nog svensk försvarsmakt aldrig haft förmågan till) utan att den inte klarar att försvara ens enskilda mål mot begränsade angrepp. Vi klarar inte att försvara huvudstaden, elförsörjningen, viktig infrastruktur och så vidare. I praktiken betyder försvarsbeslutet på ett femprocentigt påslag att Försvarsmakten även fortsättningsvis inte får de medel som krävs för att den ska kunna klara sitt uppdrag.

Vilka andra verksamheter behandlas så här styvmoderligt? Tänk om Arbetsförmedlingen eller Migrationsverket, som är två riktiga miljardslukare, bara skulle få hälften av de medel de begär för att klara sitt uppdrag. Eller om polisen skulle få en halverad budget på några få år.

"En oerhörd satsning." Så beskriver försvarsminister Hultqvist en anslagsökning på ungefär fem procent. Det är ett skämt. Men så har försvaret under lång tid också behandlats så. Som ett skämt. Som något man inte behöver ta på allvar. Inte lyssna till. Inte intressera sig för.

I stället för att se till att Sverige kan försvaras har regeringen, såväl den förra som den nya, gjort meningslösa solidaritetsutfästelser mot omvärlden (som om den svenska Försvarsmakten skulle kunna hjälpa andra länder under angrepp när den inte ens kan freda svenskt territorium) och Försvarsmakten börjat prioritera genusfrågor.

Jag är övertygad om att Sverige behöver inleda en upprustning. Då handlar det inte om några få miljarder på fem år utan om att nå en försvarsförmåga som inkluderar ett försvar av viktiga militära mål. Dit hör såväl Gotland som huvudstaden.

Det ska inte behöva handla om pengar. Sverige har ju råd med 156 miljarder till integration och migration på ett fåtal år. Sverige har även råd med assistansersättning på 30 miljarder och en sjukpenning på 32 miljarder årligen. När Migrationsverket och Försäkringskassan skriker efter mer pengar är det ingen som är framme med den röda märkpennan.

Mikael Odenberg, den moderate försvarsministern som hoppade av i protest mot försvarspolitiken, menar att det behövs en realistisk planering och att det kommer ta "mycket lång tid att åtgärda de gångna årens försyndelser". Först när en sådan planering är på plats, som givetvis måste utgå från 1) vad vi vill att Försvarsmakten ska göra och 2) när vi vill att den ska göra det, kan vi börja prata kronor och ören. Målet måste vara klart först.

Allt vi vet nu är att de pengar som regeringen och tre allianspartier vill skjuta till bara täcker redan existerande hål i försvarsbudgeten. Detta, hävdar de före detta försvarsvänliga Moderaterna, är en "viktig markering mot alla länder i Östersjöområdet".

Pyttsan!

Tidigare bloggat:
Mot Sverige i tiden

Läs även:
Mikael Odenberg

torsdag 16 april 2015

Bidragssamhället gör comeback


Att Alliansen var dålig under sina fyra sista år vid makten betyder förstås inte att det som kom i stället, den rödgröna regeringen stödd på Vänsterpartiet, är bättre.

På ytterst kort tid har Löfvens regering inte bara radat upp en imponerande stapel av svikna vallöften (en direkt konsekvens av att ha underskattat regerandets realiteter) utan också visat att Sverige fått två nya maktfaktorer för de kommande tre åren: Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Miljöpartiet sitter i regeringen och förväntas ha ett visst inflytande. Att Vänsterpartiet, trots sina ynka 5,7 procent, skulle få ett så pass stort inflytande över politiken var dock inget som väljarna fick information om innan valdagen. Vänsterns starka avtryck i den sosseledda regeringens politik är en konsekvens av Decemberöverenskommelsen. Sålunda kan Alliansen delvis ges skulden för att Vänsterpartiet nu får möjlighet att ge politiken en kraftig slagsida åt babord.

Det vi ser nu är en återställarpolitik. Det "kalla" Sverige ska bli varmt och skönt igen. Det innebär: Höjt tak i a-kassan. Avskaffad bortre parentes i sjukförsäkringen. Högre skatter. Och självfallet högre och fler bidrag.

Det sistnämnda är särskilt värt att titta lite närmare på. Under Alliansens tid vid makten fick låg- och medelinkomsttagare en skattereduktion på runt 1 800 kr. För den som är förälder, ensamstående eller både och är detta inte kattskit. Det kan vara skillnaden mellan plus och minus en enskild månad. Och det är pengar som personen själv har arbetat ihop, inte bidrag från staten. Vilket är en viktig skillnad. Att känna att man står på egna ben, lyckas av egen kraft, ger självkänsla, självförtroende och framtidstro.

Det de rödgröna partierna gör är motsatsen. De höjer skatter och bidrag samtidigt, vilket betyder att de tar mer pengar från oss som arbetar för att sedan ge dem tillbaka i form av olika sorters bidrag. De köper oss och vi förväntas vara tacksamma över tilltaget.

Hittills har 38-procentsregeringen utlovat både gratis medicin till barn, höjt underhållsbidrag och ett särskilt glasögonbidrag till personer mellan 8 och 19 år (ett gammalt sågat Juholt-förslag). Jag undrar helt ärligt vad som är tanken bakom dessa så kallade reformer. Ingen som jobbar i Sverige har det så knapert att den inte har råd med mediciner till sina barn, i synnerhet inte i dag när det redan finns ett högkostnadsskydd. Och den som saknar inkomst och söker ekonomiskt bistånd får, om behovet som det heter "inte kan tillgodoses på annat sätt", sådana kostnader beviljade av kommunen. Vilket behov anser sig regeringen täcka?

Svaret på den frågan spelar tydligen ingen roll. Regeringen behöver inte hitta människor som saknar betalningsförmåga när den sätter prislappen "gratis" på något. De gör det ändå, och skattebetalarna tvingas alla finansiera gratiskalaset. Tydligare än så kan ett bidragssamhälle knappast beskrivas.

Att vara självförsörjande är i vänsterpartiernas ögon lite fult. Därför får du bidrag av staten ändå. Du ska känna att du aldrig är riktigt fri från statens långa arm, att du ständigt måste känna viss tacksamhet mot den. Barnbidraget har den konstruktionen. Det är ett icke behovsprövat bidrag som ingen vågar röra eller sänka eftersom det blivit en självklar del av barnfamiljernas ekonomi. Ty oavsett om bidraget behövs eller ej, vem säger nej till en tusenlapp extra i månaden?

Vänsterpartierna vet det här. Alliansen kommer inte sänka några barnbidrag. De kommer inte göra mediciner eller glasögon för barn dyrare. En sådan debatt vill de nämligen inte ha. Det är inte värt risken att bli utpekad som "kall" och "hård".

Därför kommer med största sannolikhet varje påhittat och höjt bidrag bli kvar. Vilket gör att ännu fler människor, även hushåll med två heltidsarbetande vuxna, blir vana vid att få en del av sin försörjning från det allmänna.

Socialdemokraterna har kallat sig allt från arbetareparti till framtidsparti. Sanningen är dock att det enda de tycks intresserade av att bygga är en framtid utan människor som arbetar.

Läs även:
Fnordspotting, Den hälsosamme ekonomisten

onsdag 15 april 2015

En absurd eftermiddag i kammaren


Budgetdebatten i riksdagens kammare under eftermiddagen blev en surrealistisk upplevelse.

Där stod oppositionens ekonomisk-politiska företrädare och sågade regeringens budget på punkt efter punkt. Skattechock. Rekord i löftesbrott. Bidragslinje. Sveket mot unga. Sveket mot jobben. Det saknades inte retoriska angrepp från oppositionen.

Men för den som är medveten om att de fyra allianspartierna kommer att släppa igenom den budget de tycker är så skadlig för Sverige, framstod dessa angrepp snarast som välregisserad teater.

Alliansen skickade fram fyra marionettdockor för att vifta med armar och ben i syfte att visa väljarna att här finns minsann partier som tycker någonting annat än regeringen. Problemet är att de lovat att inte göra något åt det.

En hånfull Magdalena Andersson skrattade bort många av angreppen. Det kunde hon göra eftersom hon visste att budgeten kommer gå igenom.

Små hundar skäller alltid mest. Men de skrämmer ingen. Det var tydligt i riksdagens kammare i dag.

Läs även:
Fnordspotting

Nu är Komvux lösningen på allt igen


Runt 6 500 utbildningsplatser på Komvux och högskola. Så lyder regeringens och Vänsterpartiets mirakelrecept för hur fler ska komma i arbete. Det är med andra exakt samma visa som på 90- och 00-talen. Om bara fler läser på Komvux eller högskola, blir allt bra.

Men alla kan inte läsa på universitet. Alla vill inte läsa på universitet. Idén med att hela tiden bygga ut antalet utbildningsplatser är feltänkt.

Vi har i dag fått en situation då många unga som inte lyckas hitta jobb skriver in sig på olika kurser bara för att ha något att göra. Utbildningsväsendet har alltså i allt högre grad blivit ett slags avstjälpningsplats för människor som inte kommer i arbete. Detta är en konsekvens av kombinationen dålig arbetsmarknadspolitik och gratis utbildning.

Det vore dessutom intressant att få veta på vilket sätt fler utbildningsplatser är "viktiga reformer för utrikes födda". Svårigheterna för utrikes födda utan relevant utbildning att få jobb, många med endast sexårig grundskola i ett utbildningsväsende helt olikt det svenska, löses knappast med fler platser på Komvux.

Regeringen förutsätter dessutom att alla vill och kan vidareutbilda sig när det den borde göra är att reformera arbetsmarknaden, sänka ingångslönerna och öka flexibiliteten. Dessa heta stenar vill Socialdemokraterna emellertid inte ta i.

Inte heller sådana reformer skulle förstås hjälpa alla till jobb i Sverige, och det är ett faktum politikerna vill tala tyst om. Faktum är att stora grupper asylinvandrare har ytterst begränsade möjligheter att komma i egen försörjning i sitt nya land. Att placera dem på olika Komvux-utbildningar visar att regeringen gör något. Det är nog i detta sken vi ska se påståendet att fler platser på Komvux är en viktig reform för utrikes födda.

När Svenskt Näringsliv för något år sedan föreslog fler lärosäten möttes förslaget av kritik från Saco, som önskade "kvalitet framför kvantitet". De skrev då:
Utbildningskvaliteten är hotad. Högskolan byggdes ut kraftigt under 70- och 90-talen, men i dag höjs röster för att kvaliteten har försummats. Att många skaffar en högre utbildning är viktigt för det demokratiska samhällets utveckling, för företagandet och inte minst för kompetensen både i den privata och offentliga sektorn. Men när utbildningens kvalitet sjunker, kommer också nyttan av högre utbildning att sjunka. Alla förlorar på att vi urholkar högskolan.
Detta är precis vad som har skett. Fler än någonsin studerar, men Sverige som land har inte fått något "kunskapslyft". Kunskapsnivån i den svenska skolan sjunker, och det smittar av sig på de högre utbildningarna eftersom de tvingas sänka nivån på undervisningen.

Det återstår att se om Saco är lika tydligt i sin kritik mot den sittande regeringens förslag på fler utbildningsplatser utan idéer om hur kvaliteten ska förbättras.

Tidigare bloggat:
Arbetsförmedlingen och verkligheten

tisdag 14 april 2015

Svensk datalagring kan prövas igen


Regeringens lakej, utredaren Sten Heckscher, presenterade häromveckan sin utredning om den svenska datalagringen. Amelia Andersdotter läste och sågade utredningen fullständigt. Heckschers slutsats var i korthet att svensk lagstiftning inte påverkas av att EU-domstolen ogiltigförklarat datalagringsdirektivet.

Denna hållning kan nu komma att ifrågasättas även rättsligt. Tele2 är i en tvist med Post- och Telestyrelsen, PTS. Tele2 har överklagat kravet på datalagring med hänvisning till EU-domstolens utslag. Nu har Kammarrätten i ett brev till parterna bett dem inkomma med synpunkter innan frågan skickas vidare till EU-domstolen.

Saken har alltså inte hamnat i EU-domstolen än, men Kammarrätten skickar en signal som tyder på att ett förhandsbesked kommer begäras in från domstolen. Detta är intressant, ty det borde innebära att EU-domstolen kommer till samma slutsats igen. Nämligen att bulkdatalagring är ett brott mot rättighetsstadgan och bör upphöra.

Eller? Amelia Andersdotter är inte så säker på det, utan tror att det beror mycket på vilka som kommer företräda Tele2. Vilket låter absurt, men säg vad som inte är det när det kommer till EU.

Ett flertal länder har upphört med datalagringen efter EU-domstolens utslag. Det bisarra i den svenska situationen är att regering och riksdag väntade med att införa datalagring när det var ett krav från EU. Nu, när dess domstol ogiltigförklarat direktivet, gör de allt för att få fortsätta lagringen.

På ett personligt plan känns det i alla fall bra att ha bytt operatör från Telia till Tele2.

Tidigare bloggat:
PTS agerande en präktig skandal

Läs även:
HAX

måndag 13 april 2015

Feministisk logik


Mot Sverige i tiden


Att ta ansvar för Sverige. Det är vad alla folkvalda politiker säger sig vilja göra. Ingen hävdar att de innerst inne ger blanka tusan i landet och prioriterar annat.

Men konkreta handlingar talar tydligare än populistiska fraser. Det är därför tämligen enkelt att se på konsekvenserna av den politik som förts och förs och sedan dra slutsatser av dessa. En sådan slutsats är att svenska politiker lägger större vikt vid hur saker och ting ser ut än hur de egentligen är, och att Sverige som land inte är deras prioritet.

Nattväktarstaten är själva grunden i varje fungerande statsbildning. Se det som ett skrov som krävs för att fartyget över huvud taget ska flyta. Ett rättsväsende, en polis och en försvarsmakt vars verksamheter ser olika ut men vars gemensamma mål är att skydda liv och egendom, att skydda våra negativa rättigheter, utgör detta skrov.

På skrovet kan byggas en i princip hur stor överbyggnad som helst. Skola och sjukvård tenderar att komma tidigt. I Sverige har emellertid överbyggnaden blivit så hög att fartyget som helhet blivit instabilt. Barlasten har kastats överbord samtidigt som överbyggnaden blivit allt tyngre. Politikerna öser på med positiva rättigheter och glömmer vad som är grunden.

Eller för att tala klarspråk:

När Sveriges regering och riksdag så oförtrutet monterar ned landets försvarsmakt - vårt skydd mot yttre militära hot - finns skäl att ifrågasätta om de har Sveriges bästa för ögonen. De höjda anslag som nu föreslås är en senkommen omvändelse under galgen.

När polis och andra relevanta myndigheter inte längre anser sig kunna skydda människors rätt till sin egendom, och politiker inte tycker att detta är ett problem, finns skäl att fråga sig om polisen finns till för medborgarna. Eller för någon annan.

När regeringen överväger sänkta anslag till rättsväsendet, trots att Domstolsverket begärt mer pengar för att korta handläggningstiderna, visar den att den tydligt prioriterar annat än rättssäkerhet (rättsväsendets totala budget är jämförbar med utgiftsposten "migration och integration").

När generaldirektören för en av landets största tillika sämst fungerande myndigheter hävdar att Sverige inte kan ha en riktad arbetskraftsinvandring så länge det råder krig i världen, även om landet skulle tjäna på detta, betyder det att förhållanden i omvärlden ges högre prioritet än i Sverige.

För mig finns det bara två möjliga förklaringar till denna utveckling. Den ena är att politikerna, trots att så många kunniga och intelligenta människor kommit med sakliga invändningar på alla möjliga områden, inte begriper konsekvenserna av sin politik. Det skulle innebära att de är korkade.

Den andra förklaringen är att de förstår mycket väl vilka konsekvenerna är. Det skulle innebära att de vill det här, och att de ser det som önskvärt att äganderätten urholkas, att Sverige som land inte kan försvara sig mot yttre angrepp och att andra människors intressen går före svenska folkets.

Jag kan tänka mig att vissa faller i kategori 1, andra i kategori 2. Miljöpartiet tillhör tvivelsutan den kategori som vill se denna utveckling. Socialdemokraterna har inga idéer för hur den ska kunna brytas. Och Moderaterna skäller nu högt i opposition men saknar trovärdighet eftersom de själva under åtta års tid i högsta grad bidragit till den situation vi har i dag.

Nästa gång en politiker säger att den vill "ta ansvar för Sverige", finns goda skäl att rygga tillbaka. Och utgå från att det förmodligen är det sista politikern vill.

Tidigare bloggat:
Ett samhälle ingen respekterar
Ett haveri

söndag 12 april 2015

För Löfven är allt lätt och självklart


Stefan Löfven är de stora ordens man. Inget är för stort för hans regering att ordna. Det ena ska lösas, det andra fixas. Arbetslösheten ska "knäckas". 38-procensregeringens budget skulle "självklart" gå igenom.

Det är inget fel med att ha gott självförtroende. Men det var ändå med en anmärkningsvärd frånvaro av ödmjukhet som Löfven tillträdde som statsminister. Det tog inte lång tid innan det blev uppenbart att verkligheten inte var så lätthanterad som den gamle fackpampen gett sken av.

Därför har de brutna löftena avlöst varandra. Budgeten gick inte alls igenom. Den röstades ned. Det var den första missbedömningen. Löfven skulle "aldrig" regera på någon annans budget. Sedan snart ett halvår tillbaka regerar han emellertid på Alliansens budget. Och det där extra valet blev det som bekant inget av.

Överskottsmålet skulle behållas. Nu vill regeringen slopa det. Rot-avdraget skulle inte röras. Nu vill regeringen sänka det. Den som påpekade att en rödgrön regering skulle innebära kraftigt höjda miljöskatter viftades bort. Nu vill regeringen höja skatten på drivmedel. Socialdemokraterna, dock inte Löfven själv, har medgett att vissa skattehöjningar är eftergifter till regeringspartnern Miljöpartiet. Men detta scenario kunde väl vilken fåntratt som helst ha räknat ut innan valet.

Jag sa före valet att jag inte är särskilt rädd för Löfven som statsminister. Problemet är att han regerar tillsammans med riksdagens mest extrema parti och att varken S eller MP har några realistiska lösningar på de största problemen som Sveriges just nu brottas med, däribland migrationen och bostadsbristen.

I det förstnämnda fallet vill regeringen fortsätta som vanligt, alldeles oavsett vilka alarmerande siffror om situationen som presenteras. I det sistnämnda sitter bostadsministern fortfarande och vänder på stenar.

Löfven själv verkar ha väldigt få idéer om vart han vill ta Sverige. Vilket får mig att tro att han i själ och sinne fortfarande är fackförbundsordförande, inte statsman. En idélös socialdemokrati leds alltså av en man som hellre sprider floskler om "samarbete" och "ansvar" än pekar ut en riktning för framtiden.

Det är kort sagt en sorglig samling stollar som styr Sverige. Så illa är det, tyvärr. Visst hade det varit trevligt med en opposition just nu?

lördag 11 april 2015

Arbetsförmedlingen och verkligheten

Effekterna av flera års miljöpartistisk migrationspolitik blir nu alltmer synliga runt om i landet. Hjälporganisationen Caritas i Angered slår larm om att flyktingsituationen börjat bli ohållbar.

Varje vecka tar organisationen emot över 900 besök från asylsökande. Det handlar om personer som inte får läsa svenska eller arbeta och därför befinner sig i ett slags vakuum. Det krävs ett uppehållstillstånd för att få tillgång till vissa insatser, vilket är rimligt. Men eftersom flertalet kommer beviljas uppehållstillstånd blir den ökande väntetiden på beslut helt bortkastad.

Lås oss prata lite siffror. Enligt statistik från Eurostat beviljade Sverige under 2014 flest uppehållstillstånd av alla EU-länder i förhållande till befolkningsmängden. I absoluta tal ligger endast Tyskland, ett land med 80 miljoner invånare, före Sverige. Av alla syrier som sökte asyl i EU kom en fjärdedel till Sverige.

Beviljade asylansökningar per miljon invånare.

Vi vet vilka effekter denna politik har fått på mottagningssystemet, som har kollapsat eftersom det saknas bostäder, men också hur skillnaderna i sysselsättningsgrad mellan inrikes- och utrikesfödda ser ut. Mediantiden på runt åtta år innan en flykting - vilket är en begränsad grupp av alla asylsökande - har fått egen sysselsättning (inkluderar arbete några timmar i veckan samt bidragsjobb) vill regeringen korta till två. Hur det ska gå till vill de, i vanlig ordning, "återkomma till".

Vi vet också att Arbetsförmedlingen medgett att etableringen av nyanlända inte har fungerat, att myndigheten inte klarat sitt uppdrag. I detta pressade läge går lite förvånande AF:s generaldirektör Mikael Sjöberg ut och säger att Sverige behöver permanenta dagens rekordstora invandring. Detta för att "klara välfärdens finansiering".

Påståendet är besynnerligt eftersom det utgår från att asylsökande kommer i arbete när de anlänt till Sverige, vilket ju inte är sant. Det utgår också från att merparten som kommer till Sverige har en relevant kompetens som efterfrågas på den svenska arbetsmarknaden. Det är inte heller sant. Mikael Sjöberg gör alltså antaganden som inte stämmer överens med verkliga förhållanden när han propagerar för en fortsatt hög asylinvandring.

I gruppen syrier, som stod för mer än hälften av alla beviljade uppehållstillstånd 2014, är det en liten minoritet som har eftergymnasial kompetens. För dem som har en examen är det givetvis viktigt att få den validerad. Det betyder dock inte automatiskt att kompetensen är efterfrågad på svensk arbetsmarknad. Sedan har vi resten, majoriteten, som inte har en hög utbildning att validera. Bland gruppen somalier har mindre än var femte sexårig grundskola att uppvisa. Är det dessa som ska fylla hålen från de stora pensionsavgångarna?

På generaldirektören låter det som om det är arbetskraftsinvandring Sverige pysslar med. Så är det nu inte.

Argumentet är lite underligt. Eftersom det råder krig i Syrien, och Somalia har stora problem att ens existera som statsbildning, kan inte Sverige ha en riktad arbetskraftsinvandring som tar tillvara den kompetens som saknas i landet? Landets långsiktiga intressen är alltså inte så intressanta. Egentligen.

Sjöberg tar, som den socialdemokrat han är, ställning i migrationspolitiken. Inte för att en hög asylinvandring ligger i eller underlättar AF:s uppdrag utan för att Sverige "behöver vara en humanistisk nation". Det är stora ord från en person vars myndighet är starkt dysfunktionell och inte klarar sitt uppdrag, allra minst med nyanlända.

Förmågan att se verkligheten för vad den är, och agera utifrån detta, är tydligen en bristvara i dag. Mikael Sjöberg är i gott sällskap när han använder hjärta i stället för hjärna och har lite otur när han sätter ord på sina tankar.

Detta vore acceptabelt om Sjöberg var krönikör på Metro eller tillhörde Malena Ernmans och Henrik Arnstads twittergäng. Men för en generaldirektör för en av landets största och sämst fungerande myndigheter är Sjöbergs uttalanden däremot både olämpliga och oanständiga. Och, förstås, avslöjande.

Läs även:
Johan Westerholm, Fnordspotting, Anybody's Place

En liten jämförelse mellan grannländer:
Antal beviljade asylansökningar i Sverige.

Antal beviljade asylansökningar i Finland.

fredag 10 april 2015

Dryck efter person


Moderaterna ett parti utan riktning


Fredrik Reinfeldts segertal efter den historiska valsegern 2006 innehöll en intressant passage. Det var när han förklarade att partiets kärnväljare valt Moderaterna precis som vanligt, att vissa som inte röstade på M i valet före hade återvänt men att det även fanns en tredje grupp som låg bakom partiets starka resultat.
I det här valet har även de som aldrig tänk tanken att rösta på Moderaterna röstat på oss, och vi vill att alla ska känna sig hemma i våra nya moderater!
Ovanstående utdrag är talande för hur Moderaterna kom att utvecklas under Reinfeldts ledning. För att lyckas attrahera bredast möjliga väljargrupper, och vara lika attraktivt för såväl gammelmoderater som f.d. sosseväljare, skulle partiet komma att bli så brett att det helt tappade riktning. Den som röstade på Moderaterna både 2002 och 2010 röstade i praktiken på en partisymbol. Inte en idé. Inte en politik.

När Reinfeldt på valnatten 2014 såg vartåt det barkade med regeringsmakten, klev han helt enkelt upp på scenen och sade upp sig. Där och då. Strax efteråt lämnade även Anders Borg skutan. De båda, som fyllt Moderaterna med sina personligheter, lämnade ett vilset parti efter sig.

SVT:s dokumentär i två delar om Nya Moderaterna bjöd inte på något uppseendeväckande eller direkt nytt. Mycket material återvanns från den gamla dokumentärserien Ordförande Persson och varvades med nya intervjuer med några av Reinfeldts närmaste medarbetare och ett antal politiska tyckare på vänsterkanten. Och Mona Sahlin, förstås.

Det är intressant att betrakta hur vänstern motvilligt imponerades av Reinfeldt. Att han under sin tid som moderatledare och statsminister vann mycket sympati från vänsterhåll säger både en del om de politiska framgångarna och om själva innehållet i politiken. Reinfeldt var aldrig en typisk högerpolitiker. Han gjorde upp med Miljöpartiet i för Sverige väldigt viktiga frågor. Att låta MP få avgörande inflytande över migrationspolitiken var ett gigantiskt felsteg.

Regeringströtthet drabbar alla regeringar. Det var därför inget särskilt konstigt eller oväntat i Alliansens valförlust. Efter åtta år vid makten, varav de senaste fyra som en stram förvaltare av makten snarare än moder till nya politiska idéer, var det dags att lämna. Detta är det mest sunda tillståndet i en fungerande demokrati.

Problemet för Moderaterna var att det inte fanns någon tanke på "efter Reinfeldt". Därför blev hans sorti på valnatten så chockartad. Den store ledaren lämnade och bakom honom fanns - ingenting. Ingen idé. Ingen ideologisk karta. Inte ens någon svag styrfart i en bestämd riktning.

Detta tillstånd är resultatet av Reinfeldts medvetna ideologiska åderlåtning av Moderaterna. Det blev suspekt att tänka ideologiskt, att vara lite visionär. Reinfeldt varnade för visioner.

Partiet kommer under sin nya ledning få kämpa för att hitta en identitet igen. I dagsläget skjuts nämligen svaret på alla stora frågor på framtiden. Saken ska avgöras i en rad tillsatta arbetsgrupper.

Alliansens största bedrift kommer ur borgerligt perspektiv alltid vara jobbskatteavdraget. Men under samma tid som skatten på arbete sänktes, höjdes miljöskatterna, skatten på alkohol och tobak. FRA-lagen klubbades. Datalagringsdirektivet blev svensk lag (och ser nu ut att bli kvar, trots att EU-domstolen ogiltigförklarat det direktiv som den svenska lagen bygger på). Och det svenska EU-medlemskapet skrevs in i grundlagen.

Jag är glad att Reinfeldt är borta både som statsminister och moderatledare. Tyvärr har vi inte fått någon vettig ersättare på endera post. Det är den trista verkligheten för borgerliga väljare att förhålla sig till just nu.

Se även:
"Nya Moderaterna" del 1, del 2

Läs även:
HAX

torsdag 9 april 2015

Jämställt på riktigt


Vänsterns ogenerade Sovjetvurm


I dag är det 75 år sedan det nazistiska Tyskland ockuperade Danmark och Norge (eller satte länderna under "tyskt beskydd" som det hette). Om en månad kommer det firas stort på Röda torget i Moskva då 70-årsdagen av Sovjetunionens seger över Nazityskland, tyrannen Stalins seger över tyrannen Hitler, ska hågkommas.

Den senaste tiden har en debatt om Sovjetunionens roll i kriget blossat upp. Den började med Åsa Linderborgs osmakliga hyllning till Röda armén och Sovjetunionen, som enligt henne "befriat" Europa och hela världen från nazisterna. Kristian Gerner lade denna skeva historia tillrätta genom att förklara hur andra världskriget faktiskt utbröt - när Tyskland och Ryssland beslöt dela Polen mellan sig. Sedan gav sig Jan Guillou in i leken.

Ni kanske minns att Guillou för några månader sedan, tvärtemot vad resultaten från de senaste 20 årens forskning visat, hävdade att svenska folket inte kände till Förintelsen förrän lägren befriades 1945. Att det fanns uppgifter om judeutrotningen i svensk press var inte detsamma som att "veta", enligt Guillou.

Denna gång försöker han inte ens argumentera för sin sak utan går mest till fradgatuggande angrepp mot "liberalerna". Det är ett pinsamt stycke textmassa som den bästsäljande författaren, tillika halvguden, har presterat i Sveriges största kvällstidning.

Låt oss slå fast en sak: Sovjetunionen drog det tyngsta lasset i kriget mot Hitler. Det betyder emellertid inte att Tyskland inte hade kunnat besegras utan Stalins hjälp (Tyskland hade aldrig kunnat härda ut mot USA i förlängningen), men kriget hade förmodligen inte lett till det där fullständiga nederlaget för Tyskland om Hitler lyckats besegra och/eller nå en fredsuppgörelse med Stalin. Vilket vi bara kan spekulera i följderna av.

Att Ryssland förlorade flest människor i kriget är dock inte detsamma som att landet i stort sett ensamt besegrade Tyskland. Det ofattbara antalet förlorade människoliv var en direkt följd av Stalins sätt att bedriva krig. Ryssarna förlorade i slag efter slag, år efter år, ungefär sju gånger fler man än tyskarna. Även så sent som 1944, när Röda armén hade hela initiativet på östfronten, var de ryska förlusterna oftast betydligt större än de tyska (ofta mer än de dubbla).

Framför allt är det viktigt att konstatera att Röda armén inte var en befrielsearmé. Det var en armé på erövringståg. Enda skälet till att inte Västeuropa blev kommunistiskt efter kriget var att Storbritannien och USA stred mot Tyskland i väst och därigenom räddade denna del av Europa undan Stalin. Hela öst blev som bekant underställt Moskva efter kriget. En befrielsearmé ockuperar inte det land den just befriat från en annan ockupant. I synnerhet inte i flera decennier.

Andra världskriget väcker fortfarande känslor, 70 år efter krigsslutet på europeisk mark. Olika länders roll i Nazitysklands erövring av Europa och förintelse av judar och andra grupper har blivit ett allt mer utforskat ämne.

Däremot får tydligen ingen skugga falla över de allierade, och i vänsterns ögon allra minst över Röda armén. Dess fördrivning av civila, dess massvåldtäkter och terror mot oskyldiga människor passar inte in i den rosenröda bilden av den ryska björnens heroiska kamp mot nazismen. Den nazistiska regimens brott mot mänskligheten har kommit att ursäkta alla de brott som begicks mot tyskar under kriget i allmänhet och dess slutskede i synnerhet.

Så länge vi inte kan lägga den svartvita bilden av andra världskriget bakom oss och förmå se nyanser och realiteter som inte ryms i en enda sanning, kommer dessa absurda diskussioner att fortsätta. En höger som ursäktar allt som britter och amerikaner gjorde, en vänster som hyllar Stalins armé som befriare.

70 år är tydligen en för kort tid, trots allt.

Läs även:
Erik Helmerson

onsdag 8 april 2015

DÖ kan bara vara början


Decemberöverenskommelsen, DÖ, har varit det stora samtalsämnet inom borgerligheten sedan den träffades före nyår. DÖ har i praktiken gjort hela Alliansen till ett stödkompani till den rödgröna regeringen och som en särskilt elak bieffekt gett Vänsterpartiet ett avgörande inflytande över regeringens ekonomiska politik.

Lokala uppror, främst moderata sådana, har bubblat upp till ytan. Det interna trycket på Anna Kinberg Batra är sannolikt stort. Det är mot bakgrund av detta vi ska se dagens alliansutspel på DN Debatt.

De fyra partisekreterarna berättar att varje parti under detta år kommer lägga fram sin egen budgetmotion. Det blir alltså ingen gemensam alliansbudget under 2015, och troligen ej heller 2016 eller 2017. Däremot ska Alliansen presentera ett gemensamt valmanifest inför valet om drygt tre år. Men det är då det.

Att partier lägger fram enskilda budgetar är inget nytt. Det kan tvärtom vara ganska friskt efter många års allianskompromisser.

Men eftersom allianspartierna håller fast vid DÖ innebär dagens utspel i praktiken två saker: att regeringen inte längre längre vara beroende av Vänsterpartiet för att få igenom sin budgetproposition i riksdagen och att Alliansen ger upp alla tankar på att ha något inflytande över den ekonomiska politiken under denna mandatperiod.

En förmodad taktik att ge Vänsterpartiet ökat inflytande för att 2018 kunna skrämma väljarna med vilken extrem vänsterpolitik en fortsatt Löfven-regering innebär överges nu alltså. Denna taktik har inte bara varit skadlig för landet, den har varit i princip omöjlig att förklara för Alliansens väljare.

Jag är inte säker på att alliansväljarna kommer bli så mycket klokare av dagens besked. DÖ består. Alliansen ska hedra överenskommelsen och säger sig förvänta detsamma av Socialdemokraterna. Men S dröjde bara några veckor innan de började nagga den i kanten. För dem är DÖ ett sätt att sitta vid makten trots sitt historiskt sett dåliga valresultat. Inget mer. Jag tror inte för ett ögonblick att sossarna lojalt kommer hedra uppgörelsen efter en eventuell valförlust 2018.

Orsaken till att denna märkliga situation har uppstått är förstås Sverigdemokraternas intåg i riksdagen. Det har kullkastat allt vi trodde oss veta om svensk politik. Eftersom inget annat parti vill förhandla eller ens samtala med SD, måste besynnerliga lösningar uppfinnas. DÖ är en sådan.

Det finns många saker med SD som jag starkt ogillar. Partiets migrationspolitik är dock inte en av dem. SD står i praktiken för en migrationspolitik som är normal i en europeisk kontext. Det är de övriga partiernas ställningstagande på detta område som är extremt. SD står för ungefär samma migrationspolitik som Socialdemokraterna och Moderaternas stod för på 80-talet. Då var det ett sätt att ta ansvar. Nu är det plötsligt ett uttryck för rasism och fascism.

Ett vanligt försvar av DÖ är att 13 procent av väljarkåren inte kan tillåtas ta riksdagen som gisslan. Och visst är det sant att det inte finns någon lag på att ett parti måste få ett inflytande över politiken som motsvarar dess väljarstöd. Vänsterpartiet har exempelvis länge varit isolerat från inflytande, och det står alltid partier fritt att bilda allianser och nya konstellationer.

Men detta argument blir allt svagare i takt med att SD växer och alltfler väljare uttrycker en önskan om en omsvängning i en allt hetare fråga. Vad värre är: det sätter demokratin ur spel genom att detronisera landets opposition.

2018 kan SD vara större än M. Tanken på vilka krumbukter Alliansen då kommer att tvinga sig till gör mig lätt illamående.