fredag 31 augusti 2012

Lambertz gör sig till åtlöje


Göran Lambertz ger sig inte. I gårdagens Debatt i SVT avslöjade Lambertz att han på fredagens DN Debatt skulle ta upp ytterligare "fem nya punkter", som tillägg till de tidigare fem, som alla är tung bevisning mot Thomas Quick. Det han presterar i sin andra debattartikel är om möjligt ännu mer pinsamt än i den första.

Lambertz säger sig ha läst Hannes Råstams bok tre gånger och blivit alltmer kritisk. Det är svårt att förstå hur detta hänger ihop. Och det är faktiskt direkt generande att Lambertz nu gör bort sig inför öppen ridå på detta sätt genom att yrvaket hänvisa till "bevis" som ogiltigförklarats av hovrätten, tillbakavisats i resningsansökningarna eller plockats sönder och samman av Hannes Råstam.

Hur en inristning på ett träd kan koppla Quick till mordet på norska Therese Johannesen, som aldrig återfunnits, får vi inte veta. Lambertz återger också indiciet med "ärret" (som inte var något ärr) på flickans arm. Denna historia har Hannes Råstam berört utförligt i både sina dokumentärer från 2008 och i den bok som Lambertz säger sig ha läst tre gånger (månne läser han dåligt).

Ett annat exempel är en detalj som rör mordet på israelen Yenon Levi, från vilket Bergwall frikändes 2010. Att Quick skulle ha smekt offret på insidan av tröjan styrks enligt SKL av blodspår på kroppen. Men att SKL i samma fall hävdade att de glasögon som hittades på platsen med stor sannolikhet tillhörde en annan misstänkt är tydligen inte av något intresse för Lambertz.

Därutöver nämner Lambertz inte med ett ord att Quick beskrev offrets bröst som hårigt, vilket är fel, eller att han inte kunde beskriva hur eller ens var kroppen lämnats samt vilket mordvapnet var. Han gör sig därmed skyldig till samma selektiva urval av bevisning som åklagarsidan och polisen när Quick dömdes för mord. De punkter som Lambertz presenterar är redan bemötta och skjutna i sank.

För att få en uppfattning om hur sektliknande resonemangen för Quicks skuld är, se gärna debatten från 2010 mellan Gubb Jan Stigson och Hannes Råstam (det osynkade ljudet till trots). Stigsons argumentation är väldigt typisk för den sida som anser att Quick är skyldig: Han fokuserar på enskilda detaljer och lyfter fram små indicier men bortser från att Quick lämnat oerhört många felaktiga uppgifter som ïndikerar att han faktiskt chansar hejvilt. Självfallet träffar Quick rätt ibland i de mängder av förhör som hålls och eftersom han i dessa lägen får en direkt respons av polisen, krävs inget övermänskligt intellekt för att förstå att han är på rätt spår. Quick lämnar själv väldigt lite spontan information.

Problemet med förhören är att de pågår under flera år och leds av samme förhörsledare. Det krävs otaliga förhör innan polisen får fram de indicier som Lambertz nu, i likhet med tidigare Christer van der Kwast, Claes Borgström och Gubb Jan Stigson, återlanserar som "övertygande bevisning".

Både Lambertz och Stigson menar att det finns mycket som tyder på att Quick är den perfekte gärningsmannen. Men Quick har aldrig knutits tekniskt till en enda av mordplatserna. Han kan inte sakligt redogöra för hur han tagit sig till och från platsen. Det finns inte en tillstymmelse till teknisk bevisning mot honom (däremot finns sperma som inte tillhör Quick i ett av de norska mordoffren). Det finns inte ett enda vittne som pekat ut honom. Quick figurerade inte i brottsutredningarna innan han själv började erkänna morden i den så kallade återgestaltningsterapin på Säter, vilket i sig är ett varningstecken för varje sunt tänkande polis. Skyldiga ramlar ytterst sällan av egen vilja i knäna på utredarna.

Det finns alltså väldigt många faktorer som motsäger att Quick har begått de mord han erkänt och dömts för. Och nu, när det pågår resningsprocesser i sex återstående fall (två av morden har Sture Bergwall friats från, tre har han beviljats resning i och i ytterligare tre har ansökningar inlämnats), ger sig plötsligt Göran Lambertz in i diskussionen. Om det är på detta sätt ett justitieråd i Högsta domstolen ser på bevisvärdering i brottmål, blir jag mörkrädd. Lyckligtvis delar ytterst få jurister Lambertz åsikt i fallet Quick. Han gör sig till därför till åtlöje både bland allmänhet och jurister.

Tidigare bloggat:
Lambertz' nakne kejsare

Övrigt:
SvD:s Faktakollen sammanfattar felaktigheterna i Lambertz "övertygande bevisning".

torsdag 30 augusti 2012

Supermoralisten Mitt

"We gotta clean up the water that our kids are swimming in. And by that I mean the pornography, the drug culture, the violence, the sex, the perversion that bombards them day in and day out. And so I want to make sure we enforce our obscenity laws. I want to make sure that retailers don't sell adult videogames to kids. And I want to make sure that every new computer sold in this country after I'm president has installed on it a filter to block all pornography and that parents can click that filter and make sure their kids don't see that kind of stuff coming in on their computer..." (applåder)
Mitt Romney omfamnas av en hel del borgerliga i Sverige. Tydligen mest för att han vill sänka skatterna.

För mig är det obegripligt hur liberaler kan hamna så fel. Hans utspel från 2007, i vilket han bland annat föreslår ett förinstallerat filter som blockerar pornografi i alla datorer, är ett tydligt exempel på vad för slags politiker Romney är: klassiskt moralkonservativ. (Förslaget är dessutom väldigt märkligt etersom alla datorer har "parental control"). Svenska liberaler borde rynka på näsan.

Barack Obama har varit en besvikelse för många. Han har inte lyckats vända USA:s krisande ekonomi, men vi ska minnas att Obama övertog två krig, ett gigantiskt underskott och fick börja regera mitt i en finanskris. Han har svikit flera viktiga och symboliska löften (som stängningen av Guantánamo), vilket givetvis tär på förtroende för honom. Men sett till alternativet är ändå Obama den minst farlige.

onsdag 29 augusti 2012

Småpartiernas kamp

Enligt TV4/Novus senaste väljarbarometer hamnar både Kristdemokraterna och Centerpartiet under riksdagsspärren. KD får 3,1 procent, C 3,8. Detta ska jämföras med Sifos senaste undersökning där KD fick 3,6 och C 4,6 procent.

Mellanvalsmätningar är egentligen ointressanta. Men jag håller det inte alls för otroligt att något av partierna faktiskt åker ur efter nästa val. Ty om båda balanserar på fyraprocentsspärren på valdagen, vilket parti ska borgerliga stödröstare välja? Göran Hägglund är van vid att arbeta i motvind, men Annie Lööf hade nog väntat sig ett annat utgångsläge än detta. Nu kan det egentligen bara bli bättre. Men inte mycket tyder på att det blir det.

Ett önskescenario vore att ett eller flera av småpartierna åker ur och att Piratpartiet kommer in i riksdagen. Det skulle ruska om etablissemanget rejält. Tyvärr lär dock en riksdag utan C och KD enbart blåsa upp Moderaterna ytterligare. Det som behövs är egentligen starkare allianskollegor till M, inte svagare.

tisdag 28 augusti 2012

Vad är mobbning?

I dag har flera större medier berättat att nätmobbning går längre ned i åldrarna än vad forskarna tidigare trott. Var sjätte fjärdeklassare har drabbats.

Det tycks vara alarmerande siffror. 16 procent av 10-åringarna har utsatts för mobbning på nätet! Det är en ännu opublicerad studie vid Göteborgs universitet som ligger bakom dessa siffror.

Men vad säger de egentligen? Först och främst, vad är mobbning? Mobbning är systematiska trakasserier och diskriminering. Mobbning kan se ut på väldigt olika sätt. Men det som skiljer mobbning från ett vanligt bråk är just det systematiska. Det regelbundna.

Innan jag har läst studien går det varken att såga den eller hävda att dess resultat är oroväckande. Men i DN återges frågeställningen till årskurs 4, 6 och 9 så här: "Så många har drabbats av nätmobbning någon gång". Någon gång är inte systematiskt, inte regelbundet.

Redan där finns det skäl att sätta ett litet frågetecken för undersökningens resultat. Så skapar man en nyhet - och i värsta fall en skev verklighetsbild.

Saabsåpan fortsätter

Saabaffären kärvar. Igen. Många trodde att det var klappat och klart när elbilskonsortiet Nevs fick äran att köpa Saabs konkursbo. Det var den 13 juni och Kai Johan Jiang, en affärsman ingen hört talas om, klev fram och beskrev sin vision: Det skulle byggas elbilar i Saabfabriken. Nu kan allt gå i stöpet.

Källor uppger till Dagens Industri att Nevs har problem att få fram pengarna. Hittills har bara en handpenning på 150 miljoner betalats, knappt en tiondel av den obekräftade köpesumman på 1,8 miljarder. Nu sägs att varumärkestvisten har gjort att finansiärer hoppat av. Att bara köpa en fabrik var tydligen inte fullt lika intressant som att även få ett varumärke på köpet. Kanske har också andra faktorer, som en eventuell rättstvist om rättigheterna till Phoenixplattformen, påverkat investeringsviljan.

I vilket fall uppges konkursförvaltarna ha fått nog och gett Nevs till på fredag att betala. Om de inte gör det borde turen rimligtvis gå till kinesiska Youngman, som om de är angelägna borde jobba med att säkra finansieringen just nu.

Youngman lade ett bud på fyra miljarder för hela rasket - inklusive reservdelsbolaget Saab Parts. De fick nobben eftersom konkursförvaltarna krävde "pengarna på bordet", inga krediter. Dessa pengar hade Nevs tydligen aldrig tillgång till.

Jiang säger sig vara "djupt sårad" av alla tvivel på hans affärsidé. Det är ett patetiskt påstående av en man som uppenbarligen har svårt att ens finansiera köpet av fabriken där affärsidén ska förverkligas. Frågan är vad det är med just Saab som lockar så många oseriösa affärsmän?

måndag 27 augusti 2012

Merkel vill ha nytt EU-fördrag

Det sägs nu att Angela Merkel vill arbeta fram ett nytt EU-fördrag för att grundlagsfästa den finanspolitiska pakten och ge EU definitiv beslutanderätt över medlemsländernas ekonomiska politik. Fördraget ska bidra till att vi får "mer Europa", för att använda förbundskanslerns egen vokabulär för mer överstatlighet.

Hur pigga Merkels kollegor är på att utarbeta ännu ett fördrag återstår att se. Fördraget måste förstås, om det blir verklighet, godkännas av de där eländiga medborgarna runt om i medlemsstaterna. De som haft för vana att sätta sig på tvären när de väl fått möjligheten att göra sin röst hörd.

Det kan alltså snart bli dags för irländarna att rösta rätt igen - och för alla oss andra att åter mobilisera krafterna för att få upp frågan på agendan. Där är vi dock inte riktigt än.

Danskar vill inte förbjuda sexköp

Den danska sosseregeringen vill vandra i Sveriges fotspår och förbjuda sexköp. Men förbudet saknar stöd hos befolkningen. Enligt en opinionsmätning för Jyllands-Posten vill två tredjedelar av danskarna inte förbjuda köp av sexuella tjänster. Endast två av tio är positiva till förbudet.

De danska socialdemokraterna vill förstås driva igenom lagen ändå. De ska sända "en klar och tydlig signal" om att det inte är OK att köpa sex, säger partiets jämställdhetsansvarige.

Även i Sverige ifrågasattes sexköpslagen innan den kommit på plats. I dag är stödet för den större. Inte för att den nödvändigtvis minskat prostitutionen. Inte för att den skyddar utsatta sexsäljare. Inte för att den gör annat än att moralisera över vuxna människors sexualitet. Utan för att den just "sänder signaler" om vilket sexuellt beteende som är korrekt.

I en svensk samhällsutveckling där strippklubbar (eller "porrklubbar" som de populärt kallas) är utroningshotade, där ungdomars sexualitet stigmatiseras och där moralen hos extremistorganisationer som Ecpat vinner mark är förstås ett sexköpsförbud inte kontroversiellt eller konstigt. Men Danmark har varit och är ännu mer liberalt och frisinnat i dessa frågor än Sverige. Om det blir moralisterna som drar längsta strået även på andra sidan sundet återstår att se.

söndag 26 augusti 2012

Veckan som gick #41

# Löfven och företagen. Socialdemokraternas nye ledare Stefan Löfven lät väldigt moderat i sitt tal i Vasaparken under söndagen (eller är det Moderaterna som låter socialdemokratiska? Jag har glömt vem som liknar vem mest). Som gammal metallare har Löfven koll på företagspolitiken. Den kommer att bli hans styrka i framtida debatter med statsministern. Satsningar på infrastrukturen i Stockholm var en av flera frågor som förenade S och M när respektive ledare höll sommartal. Med tanke på att S redan har accepterat Alliansens jobbskatteavdrag och att Löfven därtill vill underlätta för företag genom att låta staten betala den andra sjuklöneveckan (ett förslag som KD och C gillar), lär det bli ännu svårare att skilja blocken åt i valet 2014. Löfven är knappast den som entusiasmerar massorna, men för den som har ledsnat på Reinfeldt kommer han att framstå som ett tryggt val.

# TV-avgift blir TV-skatt. Den illa omtyckta TV-avgiften kan ha gjort sitt. Public service-kommittén föreslår att den ersätts med en skatt liknande begravningsavgiften. Den som inte gillar att betala för public service kommer således fortfarande att tvingas till detta. Men vi lär i alla fall slippa den hemska reklamfilmerna för Radiotjänst.

# Quickskandalen. Hannes Råstams bok om fallet Thomas Quick har fångat alla mediers intresse den gångna veckan. Och inte bara mediernas. Tidigare JK Göran Lambertz fann det nödvändigt att göra bort sig ännu en gång. Bästa sättet att göra det var att gå ut och hävda att det finns starka bevis som talar för att Sture Bergwall är skyldig till minst två av de åtta mord han dömts för. Att han som justitieråd i HD uttalar sig i ett pågående rättsfall (Bergwall har flera resningsansökningar inlämnade) är förstås galet. Att Lambertz dessutom gör det när han är så illa insatt i Quickutredningarna gör det hela genant. Han har nu valt att tillhöra det lilla bunkergäng som fortfarande är övertygade om Bergwalls skuld. Det är ett minst sagt märkligt val.

Opel gör snart Saab sällskap

Det är kanske ingen tröst för alla Saabfans där ute, men snart kommer den nedlagda svenska biltillverkaren vara i gott sällskap.

Peugeot-Citroën blöder och tusentals får gå från fabrikerna. Opel har befunnit sig i nedförsbacke i över tio år men står nu på randen till undergång.

För den sistnämnda är läget inte helt olika Saabs. Mångmiljardförlusterna läggs på varandra. Opel har inte gjort en helårsvinst sedan 1999. Ägaren GM börjar få nog. Samtidigt är företagets produkter mer intressanta än någonsin.

Europa är en svag marknad för Opel och plågad av överkapacitet, men GM tillåter inte att den tyska biltillverkaren att konkurrera i USA eller ge sig in på den växande kinesiska marknaden eftersom den då skulle konkurrera med GM:s redan etablerade märken.

På självaste 150-årsdagen går Opel definitivt mot sitt slut. Detta sker när Opel faktiskt har byggt upp ett bra modellprogram, sannolikt det starkaste någonsin. Ser vi till utbudet står sig Opel bra mot konkurrenterna. De har gått från trista intetsägande tråkåk till intressanta och, faktiskt, rätt snyggt designade bilar som doftar framtid. Elbilen Ampera är ett sådant exempel. Men det är samtidigt svårt att förklara varför någon ska välja Opel framför Volkswagen, BMW,  Toyota eller Skoda.

Problemet för Opel är att de ägs av GM, som i sin tur till en tredjedel ännu ägs av de amerikanska skattebetalarna. Förluster är inte vad de vill se i det krisläge den amerikanska ekonomin befinner sig i. Räkna med att tyska politiker och fack kommer att slåss för Opels överlevnad. Men fabriker kommer att stängas och eftersom alla kurvor pekar nedåt, och de räddningsvägar som skulle kunna finnas är stängda, är det svårt att se hur Opel långsiktigt ska överleva.

Paradoxalt nog kan det alltså bli så att Opel läggs ned just när de har lyckats skapa sin starkaste lineup någonsin. Det är lätt att se likheterna med Saab.

Ampera är Opels nya elbil. Den är ovanligt snygg för att vara en Opel.

Stollarnas parti

Trakassera gärna somalier för att "röra om i grytan" lite.

Ha Ungerns kulturpolitik med nationell styrning av all kultur som föredöme.

Förbjud islam och utvisa alla troende muslimer.

Sverigedemokratiska företrädare som är lite för ärliga har varit många på sistone. Jimmie Åkesson brukar säga att knäppa utspel är något som drabbar alla nya partier och att detta är en process som även SD måste gå igenom. Eller kan det ha att göra med att partiets åsikter faktiskt ligger nära just dessa utspel?

Den som tänkt rösta på SD för dess EU-motstånd allena borde kanske ompröva det beslutet. Partiet är helt enkelt för stolligt.

fredag 24 augusti 2012

Att svära i den feministiska kyrkan

Ulf Brunnberg har rört om i grytan förr, bland annat genom att föreslå en TV-kanal för män. Att han i en intervju i Slitz hävdar att "män ska vara män och kvinnor ska vara kvinnor" (typ) är inte så överraskande för den som följt hans utspel tidigare, inte minst fjolårets sommarprat.

Ändå ger Brunnbergs åsikt att kvinnor inte hör hemma som häktesvakter bland tungt kriminella stora rubriker. Var det inte just detta som var och varannan tyckte direkt efter mordet på Karen Gebreab?

Folk från alla hörn och kanter skyndar sig att inte bara ta avstånd från denna åsikt utan också håna Brunnberg som person. I Mix Megapol tyckte Alex Schulman att Ulf Brunnberg borde förhindras att uttala sig om saker och programledarna, däribland Trams-Anders Timell, hakade förstås på. Lars Ohly jämför honom med en liten valp som kissar i tvätten. Cissi Wallin undrar hur Brunnbergs dotter ser på sin pappas "helt öppna kvinnohat" (när och vem han har hatat är oklart). Och så fortsätter det. Nåde den som svär i den feministiska kyrkan.

Många blir alltså så upprörda över att någon beklagar sig över den feministiska hegemoni som råder i Sverige att de inte bara vill gå i clinch, de vill även håna och förminska personen. Lite god feministisk härskarteknik.

Det spelar mindre roll att även jag tycker att Ulf Brunnberg ibland trampar snett och slänger ur sig illa underbyggda påståenden. Skälet till att han får skit är att han i egenskap av kändis förväntas vara politiskt korrekt och i egenskap av skådespelare rödvinsvänster. Den som inte är det och dessutom vågar uttrycka andra åsikter offentligt kommer alltid att få skit.

torsdag 23 augusti 2012

WHEN CHINESE PEOPLE SAY “那个” IN THE PRESENCE OF BLACK PEOPLE


Många, många fler finns att hitta på 沪, eller Wuluwu som sidan tydligen heter i adressfältet. Många är rätt träffande för alla som vistats i Kina och/eller är bekant med den kinesiska kulturen.

Ett litet steg framåt?

TV-avgiften har varit hårt kritiserad under mycket lång tid. De psykoinfantila reklamfilmerna har inte direkt gjort folk mindre förbannade.

Nu föreslår Public service-kommittén att TV-avgiften ersätts med en avgift på skattsedeln. Därmed blir den jämförbar med begravningsavgiften och ingen kan undkomma den.

TV-avgiften kostar drygt 500 kronor per kvartal. Det är en OK avgift om man tittar mycket på SVT och lyssnar mycket på SR men en hög summa om man inte gör det. Andelen TV-innehavare som betalar är enligt Radiotjänst väldigt hög. Folk vill väl inte ha "pejlare" utanför porten, kan man tänka. 

I dag är avgiften kopplad till innehavet av en TV (som ju kan användas till mycket annat än att titta på SVT:s sändningar). I takt med teknikutvecklingen tillåtit oss att se på TV i våra datorer, telefoner och surfplattor har avgiftens utformning blivit ålderdomlig. Det går ju utmärkt att nyttja både SR och SVT utan att betala ett öre.  

Sett ur det perspektivet kommer avgiften via skattsedeln att bli mer rättvis. Å andra sidan kommer även denna avgift att tvinga människor som inte nyttjar public service att betala för kalaset.  

Missnöjet lär således fortsätta. Men en skatt kommer åtminstone göra att vi slipper Radiotjänsts infantila reklamfilmer framöver. En liten seger är det allt.

tisdag 21 augusti 2012

Vinden har vänt


Hannes Råstam har efter sin död lyckas skapa den diskussion han förmodligen hade önskat med sin bok Fallet Quick. Att skapa en seriemördare (köp boken här). Vilka konkreta resultat Råstams och Jenny Küttims arbete får återstår att se, men just nu är i alla fall diskussionen om en rättsskandal i gång. Rättssäkerhetsfrågor engagerar sällan - därför är den diskussion och debatt vi nu ser dubbelt välkommen.

Göran Lambertz, som under en vecka 2006 läste igenom morddomarna och med denna korta arbetsinsats ansåg sig ha tillräckligt på fötterna för att konstatera att inga fel begåtts, säger sig ha "starka bevis" för att Thomas Quick gjorde sig skyldig till minst två mord.

Det visar sig att Lambertz för att bli övertygad om detta rådfrågat just det bunkergäng som hela tiden hävdat Quicks skuld och drivit tesen i rätten: f.d. överåklagaren Christer van der Kwast, polisinspektör Seppo Penttinen (som höll alla förhör med Quick då förundersökningsledaren Kwast inte tillät att någon annan gjorde det) och advokaten Claes Borgström. För att vara på den säkra sidan kontaktade Lambertz även Dala-Demokratens kriminalreporter, kufen Gubb Jan Stigson (vars debatt med Råstam återges i boken), som förstås bekräftade det de tidigare herrarna sagt. Det är lite som att undersöka Guds existens genom att fråga en präst.

Claes Borgström slår tillbaka kritiken mot hans arbete som Quicks advokat, som han tycker är "kränkande". Som advokat till en person som gör allt för att bli dömd för mord befann sig Borgström förstås i en märklig situation. Men även en advokat med ett begränsat intellekt måste ha kunnat upptäcka att det som skedde i rättssalen var en teater och att den så kallade bevisning som presenterades bestod av väldigt vinklat och redigerat material. Borgström hade ju själv varit med vid vallningarna och sett hur Quick vimsade omkring och inte hade en aning om hur han skulle beskriva de brott han sade sig ha begått. Överdoseringen av narkotika finns både journalförd och inspelad på band.

Borgström blev inte bara åklagarens lakej under utredningarna. Han kom i praktiken att tillhöra åklagarsidan eftersom han inte ifrågasatte någon av den så kallade bevisning som framkom, ej heller hur den växte fram i takt med att Quick fick del av alltmer information om brotten. Borgström är inte ensam. Inte heller Gunnar Lundgren, som "försvarade" Thomas Quick vid de första mordrättegångarna, kände något tvivel utan gick helt och hållet på åklagarens linje.

Nu talar allt fler om behovet av en granskning, något slags medborgarkommission för att få reda på hur en person kunde dömas oskyldig till så många mord. Även Hannes Råstam var inne på detta före sin död. Men jag är ganska skeptisk till vad en sådan kan tänkas komma fram till. Sveriges historia av stora utredningar av skandaler och missförhållanden förskräcker. Risken är uppenbar att det blir en utredning som inte vågar ta i de hetaste potatisarna, att den går något slags medelväg för att slippa peka ut de högst ansvariga i alltför skarpa ordalag.

Men vinden har vänt, vilket blir väldigt tydligt när Sveriges Radio och andra medier nu tar upp fallet Quick utifrån utgångspunkten att det är fråga om en stor rättsskandal. Så lät det förstås inte när Quick erkände det ena mordet efter det andra. Då tävlade medierna i att beskriva Quick som ett monster, ett odjur.

Expressens Pelle Tagesson skrev: "När man vet den fruktansvärda sanningen om vad Thomas Quick gjort med sina offer - och när man hört hans djupa, djuriska vrål - finns bara en fråga: Är han verkligen en människa?"

Aftonbladet beskrev Quick som "seriemördare, pedofil, nekrofil, kannibal, sadist" och tidningens reporter Kerstin Weigl fastslog: "För egen del, efter att ha hört ljuden, kan jag inte tvivla. Orden kommer stötvis, i djupa konvulsioner som om han kräktes. Jo - detta måste vara en verklig berättelse."

Det är inte bara åklagare, advokat, polis och terapeuter som behöver fundera över sin roll under Quickutredningarna. Även medierna behöver rannsaka sig själva.

Bloggat tidigare i ämnet:
Lambertz' nakne kejsare
Vår tids rättsskandal
Rättvisa!
Skandalen är redan ett faktum
Den krackelerande rättssäkerheten
Skandalen runt Quick bara växer
De skapade ett monster
När oskyldiga erkänner


Andra bloggar:
HAX

Övrigt:
Debatten i SVT:s Aktuellt mellan Göran Lambertz och Leif GW Persson kom att handla lite om sakfrågor och mer om vem som är bäst påläst, men se den för all del ändå.
# Claes Borgström talar ut i Sveriges Radio.
# Studio Ett special om Quickskandalen

Sista chansen att anmäla sig till sommarseminariet

Nu finns det bara ett tiotal lediga platser kvar på Frihetsfrontens sommarseminarium 24-26 augusti.

Följande talare är bokade:

Ingemar Nordin, professor
Maria Eriksson, aktuell med sin bok om avregleringen av elmarknaden
Hanif Bali, moderat riksdagsledamot
Pieter Cleppe, director för Open Europes Bryssel-kontor
Erik Lakomaa, ekonomie doktor och politisk konsult
Alen Musaefendic, ledarskribent på SvD
Fredrik Segerfeldt, samhällsdebattör och författare.

Liksom förra året håller vi till på en kollogård en bit norr om Norrtälje.

Här samlas nyliberaler, libertarianer och andra frihetsvänner från Sverige, Norge och flera andra länder för att diskutera politik, ideologi och filosofiska frågor.

Försäkra dig om en plats genom att sätta in deltagaravgiften, 690 kr för studerande och 890 kr för övriga, på PlusGiro 449 71 84-4 eller bankgiro 268-5295, betalningsmottagare Nyliberalt Forum. 
Ange e-postadress för utskick av information. Mat och husrum är inkluderat i priset.

Som vanligt erbjuds: intressanta anföranden, spännande bekantskaper, bar, bad, god mat, frivillig fotboll, musik och hejdlöst festande.

måndag 20 augusti 2012

Avskaffad censur i Burma?

Farhågorna har varit många. Skulle en sluten militärregims löften om demokratiska reformer verkligen vara trovärdiga?

Hittills har faktiskt militärjuntan i Burma levt upp till sina löften. Aung San Suu Kyi sitter i parlamentet. Visserligen är hennes makt starkt begränsad som enskild ledamot i ett parlament som domineras av gamla militärer. Men hon sitter ändå där och inte i husarrest.

Nu hävdar regeringen att den ska sluta censurera alla inhemska publikationer. Vad det nya fria ordet blir värt återstår att se. Detta kommer egentligen prövas först när oppositionella kan yttra kritik mot regeringen utan att drabbas av några konsekvenser. Där är vi inte ännu.

Ändå tyder alltmer på att Burma har valt en väg mot ekonomisk utveckling och ökad öppenhet. Politiska fångar har släppts. Omvärlden har tagit bort sanktionerna i spänd väntan på om utvecklingen fortsätter. Om regimen håller kursen kommer det att medföra ökade utländska investeringar, en ökad turism i takt med att resandet i landet underlättas och på sikt minskad fattigdom.

Chanserna för det burmesiska folket att få ett bättre liv tycks ha ökat betänkligt.

Lambertz' nakne kejsare

Före detta Justitiekanslern Göran Lambertz kritiserar på dagens DN Debatt avlidne Hannes Råstams slutsatser i den nya boken Fallet Quick. Att skapa en seriemördare. Enligt Lambertz drar Råstam förhastade slutsatser när han hävdar att Sture Bergwall är oskyldig till alla de åtta mord som han dömts för.

Argumentationen som Lambertz använder känns igen från de konspirationsteoretiker som hävdar att amerikanska regeringen låg bakom 11 septemberattackerna och att människan aldrig landat på månen: Han väljer ut ett fåtal detaljer som "avgörande bevisning". Det är så konspirationsteoretiker arbetar. Med några utvalda detaljer tror de sig kunna så tvivel om helheten. Problemet är att Hannes Råstam redan har tillbakavisat flera av de "bevis" som Lambertz drar fram genom att visa hur dessa uppgifter lämnades. Har Göran Lambertz inte läst boken?

Quick ska ha kunnat peka ut ett födelsemärke på 11-årige Johan Asplunds kropp. I de förhör som återges i Råstams bok framgår att Quick trevande och mycket tveksamt placerar märket på fel sida av kroppen. Med sedvanlig god hjälp av förhörsledare Seppo Penttinen lyckas han dock få märket att vandra tills det sitter på rätt ställe.

Så fungerar alla förhör. Penttinen "tolkar" Quick och leder honom i rätt riktning. Quick berättar väldigt lite konkret på egen hand. Utpekandet av platsen där norska Trine Jensen mördades sker inte heller spontant. Quick har tillgång till information om de norska morden i förväg och vet således att de två brottsplatserna ligger nära varandra.

Det mest intressanta är dock att även om Göran Lambertz lastgamla argument (de har använts av Christer van der Kwast från dag 1) verkligen skulle hålla, och Quick mot allt bättre vetande verkligen är skyldig till två av morden, står vi vid följande faktum: Han är då oskyldigt dömd för sex mord. Skulle då inte detta vara illa nog? Lambertz tycker inte det. I Hannes Råstams bok konstaterar han kort:

"Men det bör framhållas att det i varje fall i princip är mindre allvarligt om rättsväsendet fäller en oskyldig person som erkänner och vill bli fälld, än om det dömer en oskyldig som hela tiden förnekar."

Ja, han säger faktiskt så, vår förre JK. Att det faktiskt alltid är fel att döma oskyldiga, att varje felaktig dom innebär att den verkligt skyldige är på fri fot och potentiellt kan begå brott igen och att Quickutredningen i praktiken därmed har skyddat kanske ett halvdussin mördare eller fler, verkar inte bekymra Lambertz. Det är en häpnadsväckande tanke som statens före detta advokat för fram.

Det kan tyckas lite märkligt att Göran Lambertz agerar så här. Han deltog aldrig i Quickutredningarna och har således ingen ära och heder från den tiden att försvara. Lambertz kom in i fallet långt efter att Sture Bergwall återtagit sitt namn och börjat tiga. Som dåvarande JK gjorde Lambertz en "granskning" och återkom efter en vecka med sin konklusion: Domarna var välskrivna och välmotiverade. Allt var som det skulle. Det tog honom sex dagar att läsa domarna. Hannes Råstam ägnade över sju månader ("mer än heltid") åt att gå igenom hela Quickutredningen. Han har haft tillgång till journaler på Säter, till hela förundersökningen, till allt filmmaterial från vallningarna och vridit och vänt på allt.

Jag tror att det är som Hannes Råstam skriver i sin bok: Sverige är litet och den juridiska världen ännu mindre. Lambertz var inte involverad i själva utredningarna mot Quick, men han är god vän med Quicks förre advokat Claes Borgström och han har satt lite av sin heder i pant genom att faktiskt som dåvarande JK hävda att inga fel begåtts.

Den som trodde att vinden slutgiltigt skulle vända tack vare Hannes Råstams avslöjanden kan tänka om. Ingen kommer att ställas till ansvar för vanvården på Säter, för bevismanipuleringen eller för det oprofessionella polisarbetet under hela utredningen. Eventuella brott är preskriberade. Men det är osannolikt att någon hade velat utkräva ansvar även om det varit möjligt. I Sverige söker vi samförstånd, inte konfrontation.

Och även när Sture Bergwall slutgiltigt frikänts från alla misstankar om åtta mord, kommer det lilla bunkergänget bestående av advokater, poliser, en före detta överåklagare, en "minnesexpert" och en terapeut som tror sig kunna hitta bortträngda minnen genom regression att fortsätta hävda att kejsaren minsann inte alls är naken. Göran Lambertz har tydligen valt att tillhöra dem.

Uppdatering:
Leif GW Persson: Lambertz snackar skit
Flera riksdagspartier kräver en sanningskommission/granskning
Sture Bergwall: Finns inga bevis

söndag 19 augusti 2012

Veckan som gick #40

# Assange isolerad igen. Under lång tid satt WikiLeaksgrundaren Julian Assange i husarrest på ett större slott. Säkert bekvämt och enligt huvudpersonen själv nog värdigt hans ego. Sedan kom beslutet: Assange skulle, alla överklaganden till trots, utlämnas till Sverige. Då sökte han asyl i Ecuador. Och nu sitter han där på ambassaden och häckar. Assange missade förstås inte tillfället att hålla tal till folket. Det finns mycket att kritisera det svenska rättsväsendet för i denna historia. Men närmare någon lösning på sin egen situation har Assange inte kommit genom att vägra låta sig utlämnas. Har han tänkt att gömma sig resten av sitt liv?

# Tom Reinfeldt. Fredrik Reinfeldt lät som han brukar när han höll sitt årliga sommartal i Vaxholm. Han anklagade oppositionens ledare Stefan Löfven för att inte säga så mycket alls. Vilket ju är rätt. Men själv har statsministern smärtsamt lite att komma med. Att prata med utbyggd tunnelbana i Stockholm, bara året efter att han hånat Håkan Juholts satsning på just tunnelbanan, duger inte. Nu ska Alliansen samlas hos Annie Lööf i något slags försök till nystart. Förhoppningsvis har de med sig en väldigt stor idélåda.

# Meningslösa lagar. När fildelningslagen, den så kallade Ipredlagen, infördes 2009 hade regeringen stora förhoppningar om dess verkan. Den trodde på uppemot 800 rättsfall per år. Och fildelningen skulle förstås minska drastiskt. Fram till juni i år har dock endast elva fall kommit upp i rätten. Elva. Några stora fildelningsfall av den sort som lagen skulle handla om (polisen skulle ju inte jaga ungdomar, hette det) har vi heller inte sett. Och fildelningen har efter en kort tids minskning åter nått samma nivåer som innan 2009. Ipredlagen är därmed ännu en i raden av lagar som stiftades för att politiker ville "sända signaler". Och den lär bli kvar. Vi tar inte gärna bort lagar i det här landet.

fredag 17 augusti 2012

Kräk och ynkrygg

"Vårt stabila rättssystem garanterar var och ens rättigheter. Vi tillbakavisar bestämt alla påståenden om det motsatta."
Orden är Carl Bildts som svar på Ecuadors utrikesministers kritik mot det svenska rättsväsendet. Men tajmingen på påståendet är inte det bästa. Just i dagarna har Hannes Råstams granskning av fallet Thomas Quick, Sveriges största vård- och rättsskandal i modern tid, släppts i bokform. Råstam klär av det svenska rättsväsendet, polisen och psykvården efter noter (obligatorisk läsning).

Att Julian Assange inte skulle få en rättvis rättegång i Sverige tror jag är överdrivet. Men de som anklagat det svenska rättsväsendet för att inte vara rättssäkert och r politiserat får ständigt vatten på sin kvarn.

Först och främst måste vi konstatera att det i svenska tingsrätter sitter politiskt tillsatta nämndemän. Att påstå att vårt rättsväsende inte är politiserat är således felaktigt.

Och framträdande politiska företrädare i Sverige har låtit käften glappa. Reinfeldt har inte bara beklagat att Assange inte utlämnats till Sverige utan också tagit ställning för de kvinnor som anklagar Assange för sexbrott. Varför en regeringschef ska lägga sig i ett aktuellt rättsfall vete fåglarna.

Socialminister Göran Hägglund kallade häromdagen Assange för "kräk". Och som grädde på moset kallar advokat Claes Borgström, som för evigt kommer att vara känd som den advokat som bidrog till att få en man felaktigt dömd för åtta mord, Assange för "egoistisk ynkrygg". Lägg därtill att i stort sett alla medier i Sverige har tagit ställning mot Julian Assange.

Jag kan trots allt ha viss förståelse för att Assange tvekar över om han verkligen får en rättvis prövning på svensk mark.

Valutatvångströja


Finland är berett att dumpa euron, hävdar Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja.

Ministern skräder inte orden. Han kallar eurosamarbetet för "en valutatvångströja [som] ställer till elände för miljoner" och menar att det bara är en tidsfråga innan länder börjar bryta sig ur.

Oavsett om finländarna verkligen har planer på ett utträde eller om det denna gång endast handlade om en frispråkig utrikesministers personliga åsikt, är det nyttigt att frågan dryftas och att kritiken mot det vansinniga valutasamarbetet fortsätter.

torsdag 16 augusti 2012

Poänglös Ipredlag

Ipredlagen har lett till färre fall än förväntat. När lagen infördes 2009 trodde regeringen på 400-800 rättsfall årligen. En utvärdering visar på elva fall fram till juni i år, berättar SVT.

Länge leve meningslösa lagar...

Lööfkris är centerkris

Som om inte krisen för Centerpartiet var illa nog i sig rasar svenska folkets förtroende för Annie Lööf till följd av hanteringen av pengarullningen på departementet, enligt Demoskop.

Det finns gott om ministrar som svenskarna har lågt förtroende för, eller rent av inte vet vilka de är. Problemet för Lööf är förstås att hon inte bara är näringsminister utan också centerledare. Hennes parti dras oundvikligen med när svenskarna vänder henne ryggen.

Annie Lööf skulle vara den där nya friska kraften efter tio år med Maud Olofsson (som var väldigt illa omtyckt av rödgröna väljare men vann stort gillande hos allmänborgerligt sinnade). Lööf fick emellertid aldrig någon smekmånad med stigande opinionssiffror och arbetsro. Hon kastades direkt in i regeringsarbetet som näringsminister och har haft svårt att nå ut som partiledare.

Just nu är det svårt att se hur hon ska lyckas vända opinionen. Centerpartiet levde farligt innan Lööf tog över. Det lever ännu farligare nu.

onsdag 15 augusti 2012

Rökt

Australien är en av den demokratiska världens dassigaste länder på en rad områden. Inte minst vad gäller yttrande- och informationsfrihet.

Nu genomför Australien det som hittills bara har varit på diskussionsstadiet i EU: ett förbud mot att använda cigarettillverkarnas egna logotyper på förpackningarna. Alla cigarettpaket ska se likadana ut och ha samma gröna färg. Därtill ska paketen förses med otäcka bilder av tobakens skadeverkningar. Varumärket ska stå med liten svart text på paketets framsida, som liksom baksidan domineras av svarta lungor och gud-vet-vad. Som om vi inte redan visste vilka hälsonackdelar rökningen medför.

Jag gillar inte tobak. Jag är en stark motståndare till rökning. Men jag har heller inte mycket till övers för den extrema hetsjakt som pågår på rökare i västvärlden. Australien tar nu kampen mot tobaken ett steg längre och inskränker i praktiken yttrandefriheten och rätten att marknadsföra en laglig produkt.

Här blir det lite förvirrande. Ty cigaretter är inte olagliga, ej heller i Australien. Ändå blir det i praktiken olagligt att marknadsföra dem som en vanlig legal produkt. Sannolikt vågar politikerna ännu inte föreslå ett tobaksförbud och väljer därför något slags medelväg.

Kan Australien, kan förstås EU. Räkna med att initiativet i landet down under kommer att följas noga av moralisterna i Europa.

tisdag 14 augusti 2012

Etiken i politiken

Etiken i politiken har blivit ett hett diskussionsämne igen. Det gläder mig. Jag ogillar mediedrev, men här ångar medierna på mot ett system, inte en enskild person.

Riksdagsmännens frikostiga villkor har varit föremål för granskning tidigare. Men det är först nu som vi ser flera medier haka på samtidigt om hur skattepengarna rullar i statlig verksamhet. Det bloggas. Det pratas på arbetsplatser. Folk verkar uppriktigt förbannade.

Jag antar att vi får tacka gubbarna och tanterna på Tillväxtverket för att de genom sin vidlyftiga represenation satte bollen i rullning. Nu har kvällspressen spejarglasögonen på. Lita på att det kommer att dyka upp mer.

Frågan handlar inte primärt om att hänga ansvariga, vare sig det är generaldirektör Christina Lugnet, minister Annie Lööf eller någon annan. Den handlar om att personer som försörjs med offentliga medel behöver inse att de faktiskt måste förtjäna medborgarnas förtroende.

Den fartblindhet som uppvisas är ofta förbluffande. Riksdagspolitiker, generaldirektörer och andra högt upp i den politiska förvaltningen lever ett privilegierat liv. Många har aldrig levt ett vanligt liv utan kommer in i partipolitiken via ungdomsförbundet (se Annie Lööf) och får därefter tillgång till maskineriets hela privilegiesystem. Avståndet till den vanlige medborgaren blir stort, förståelsen för dennes villkor ytterst begränsad.

Problemet är inte att man inte utkräver ansvar i politikens värld. Ansvar pratas det ständigt om. Problemet är att den som bär ansvaret inte får se några konsekvenser. Man sparkar inte gärna folk i denna speciella och skyddade värld. De ansvariga omplaceras. Får andra uppdrag. Hålls i statens skyddande famn. I ett privat företag hade de åkt ut med huvudet före om de misskött sig grovt.

Den skyddade verkstad som statlig verksamhet ofta är behöver öppnas upp, gärna ryckas upp med rötterna. Annars kommer det omtalade politikerföraktet att fortsättas frodas. Och ingen kan då hävda att det inte är välförtjänt.

måndag 13 augusti 2012

Absurdum


ICA Liljeholmen har det redan. Nu är det dags för ICA Supermarket på Folkungagatan i Stockholm. Stadsdelsförvaltningen har godkänt alkoholförsäljning i butiken. 

Det är alltså fråga om servering lik den i restauranger. Bord och stolar behövs, liksom en trerättersmeny.  

I Sverige kan man alltså köpa sig en stor stark på ICA - men inte en flaska att ta med hem. Svensk alkoholpolitik blir bara alltmer absurd. 

söndag 12 augusti 2012

Veckan som gick #39


# Slut på OS. Det blev till slut åtta svenska medaljer i London-OS, tre fler än i Beijing-OS (och då stod ändå simlandslaget för ett komplett misslyckande och flera guldhopp hade otur med skador i London). I den visserligen helt ointressanta medaljligan gick som väntat USA åter segrande ur striden, denna gång med större marginal än för fyra år sedan. Då lyckades Kina ta hela 51 guld och totalt 100 medaljer. I årets olympiad blev det "bara" 38 guld och 87 medaljer mot USA:s 46 guld och 110 medaljer. Kina sopar rent i pingis och tar många guld i gymnastik men har lite att hämta i bollsporter och friidrotten.

SVT gjorde ett roligt inslag om hur medaljställningen skulle se ut mätt per capita. Då skulle både Kina, USA och succélandet Storbritannien hamna långt ned, efter exempelvis Nordkorea. På sätt och vis är det ett mer rättvist sätt att räkna på. Ty att små länder kan vara så pass konkurrenskraftiga i många sporter är oerhört imponerande.

# Vitrysk arrogans. Den vitryska diktaturen slänger ut den svenske ambassadören, tvingar Sverige att stänga sin ambassad i Minsk och stänger själv sin i Stockholm. Relationerna mellan Sverige och Vitryssland har frusit fast. En PR-byrås kupp mot regimen, nedsläppandet av nallar med regimkritisk text över Minsk, sägs ha varit droppen som fick Alexandr Lukasjenkos bägare att rinna över. Diktatorn själv förnekar detta, även om han var noga med att hävda att tilltaget "bevisligen" var arrangerat av den svenska ambassaden. Nu förekommer dessutom hot mot svenska medborgare i Vitryssland. Den vitryska regimen har visat precis hur jävlig den är. Men Sverige får stöd. Vitrysslands agerande har nu infekterat relationerna med både EU och USA.

# Pengarullning. Tillväxtverkets generaldirektör fick gå efter avslöjandet om de frikostiga representationsmiddagarna. Christian Lugnet kan ändå behålla sitt lugn då hennes förordnande går ut först om tre år. Ytterligare 36 finfina betalda månader med alla förmåner, således. Det positiva med historien är att en diskussion om den politiska elitens förmåner nu har skapats bland vanligt folk (som ofta inte varit medvetna om dem). Att Sveriges politiker har långt ifrån lika generösa villkor som exempelvis franska eller italienska kollegor innebär inte att vi bör lossa på tyglarna.

Euroförsvar

"Ingen sommar utan reggae", sjunger Markoolio. Ingen söndag utan ett euroförsvar av Peter Wolodarski, säger DN.

De börjar bli många nu, Wolodarskis kolumner om eurokrisen, "Europas splittring" och lösningen på dem båda. Denna gång uppehåller han sig en del vid de europeiska folkens vikande stöd för EU som projekt. Men det är alltid från ett ovanifrånperspektiv. Folk borde skärpa sig och börja gilla EU igen, helt enkelt. Frågan om varför vi ska gilla något som ställt till så mycket djävulskap ställs aldrig.

Framför allt måste samarbetet fördjupas. Vi behöver alltså mer Europa, som Merkel så grant har uttryckt saken. Här skiljer sig Peter Wolodarski egentligen inte alls från de som högljutt argumenterar för ett Europas förenta stater. Varje steg till samordning är ett närmare denna federation. Det börjar med euroländerna. Men det slutar naturligtvis inte där.

Det är fascinerande, men givetvis förfärande, att europrojektets tillskyndare inte lärt sig ett dugg av den nu pågående krisen och orsakerna till den. I stället vill de ha mer av samma medicin. Bara lite mer samordning, lite mindre demokrati, så löser det sig nog...

lördag 11 augusti 2012

Konsten att erkänna ett fel


Att säga förlåt kan vara svårt. Att erkänna att man haft fel i tunga betydelsefulla frågor är ännu svårare. Jens Liljestrand uppehåller sig vid konsten att erkänna sina misstag och tar utgångspunkt i den resa som Gunnar Bergström med sällskap gjorde till röda khmerernas Kambodja 1978, en resa som blivit sinnebilden för hur extremister själva kan skapa en parallell verklighet som har väldigt lite att göra med den som du och jag lever i.

Förlåtelse är ett intressant ämne. Förlåtelse kräver emellertid att någon är beredd att ta emot den och för detta krävs något slags erkännande av en synd eller förseelse. För en person som kränkts i en brottslig handling kan gärningsmannens ånger och vädjan om förlåtelse vara det som får offret att lägga händelsen bakom sig. I fall där gärningsmän, inte sällan på grund av den skam som brottet medför, nekar till gärningen blir kränkningen för offret större, likaså risken för att händelsen förblir obearbetad.

Vi gör alla misstag. Vi har alla fel ibland. Men vi hör väldigt sällan någon erkänna det öppet. I vår kultur föredrar de högst ansvariga att skyffla ansvaret nedåt i hierarkin. Det har att göra med stolthet, status och ställning, vad kineserna skulle kalla för "ansikte" (面子 eller 脸). Förlora ansikte kan man göra på många sätt, att bli bortgjord inför andra, att visa sig svag eller felbar, är några.

Variation mellan olika kulturer förekommer. I Japan är det kutym att de högsta ansvariga ber offentligt om ursäkt på ett i våra ögon närmast förnedrande sätt. Denna kultur återspeglas också i det japanska rättssystemet där erkännanden och inte minst ånger belönas.

Så fungerar det inte i Sverige. När landets största matvarukedja systematiskt bedrar sina kunder med felaktig datummärkning av sina produkter får anställda på golvet skulden och det hela skylls på "bristande rutiner".

När toppolitiker festar och roar sig på skattebetalarnas bekostnad är det sällan deras eget fel utan reglernas och rutinernas. Väldigt, väldigt sällan ser vi ansvariga stå upp och säga att de faktiskt har gjort fel. Vi kallar det att göra en pudel är det sker, men den är ofta framtvingad av ett mediedrev och gjord därför att personen är nödd och tvungen för att få behålla sin position.

Det finns gott om liberaler och konservativa som omhuldar allt amerikanskt och håller tyst när USA i egenskap av världspolis begår övergrepp runt om i världen. Få är villiga att erkänna att en invasion av Irak, med 100 000 döda civila som följd, kanske inte var en så bra idé. Efter kriget erkände Tony Blair visserligen att han och Bush hade haft fel vad beträffade massförstörelsevapnen. Men han ångrade förstås inget.

Göran Persson sade en gång att han som politisk debattör ibland insåg att motsidan hade bättre argument men att partiet nu hade tagit ställning, satt foten i klaveret, och det enda som återstod var att försvara det ställningstagandet. Så fungerar vi människor på alla tänkbara nivåer, inte bara på den politiska. I efterhand kan vi försöka justera vår hållning så att det inte ser ut som om vi alls hade fel.

Att erkänna sina fel och brister är inte bara jobbigt för enskilda personer. Stater har minst lika svårt för det. Det tillhör ovanligheterna att enskilda medborgare som drabbats av statliga övergrepp får en ursäkt för det inträffade. Egentligen är allt bara en charad. Ty vi vet ju alla att ingen är ofelbar, att alla begår misstag, gör felkalkyleringar och tabbar sig. Uppenbarligen vill vi bara inte låtsas om att vi vet detta.

Gunnar Bergström återvände till platsen för den där resan vid 70-talets slut. Han gjorde avbön, insåg att han hade haft helt fel och försökte reparera skadan. Om fler kunde agera så, i både stort och smått, skulle vi ha ett ärligare samhälle. Ett samhälle där det faktiskt vore OK att ha lite fel ibland och ännu mer OK att erkänna det.

fredag 10 augusti 2012

Ett nytt parti

Marcus Birro, som gjorde ett blixtförsök att bli partiledare för Kristdemokraterna men inte möttes av de applåder han väntat sig och därmed lika snabbt hoppade av kandidaturen, tycker att det behövs ett nytt politiskt parti i Sverige.

Nu tycker jag att ett parti som fokuserar på just "Gud, skuld, synd, bot, frälsning", som Birro efterlyser, vore alldeles förfärligt. Sannolikt ett moralistparti som får Kristdemokraterna att framstå som libertarianska. Och framgångschanserna för ett sådant parti synes tämligen begränsade. Marcus Birro får nog söka sig till en mycket religiös amerikansk delstat för att nå framgång.

Men Birro har rätt i en sak och det är att svensk politik har blivit innehållslös. Som utblandad lättmjölk. Det behövs framför allt partier med idéer, visioner (ni vet sådana som Reinfeldt varnar för) och mod.

Inget av riksdagens partier har egentligen något av detta. De två största partierna är förvillande lika varandra och de övriga förtvinar långsamt. Miljöpartiet är framgångsrikt i opinionen men deras politik handlar främst om skattehöjningar, kostnadsökningar i glesbygd och moralism.

Att starta ett nytt parti är både svårt, jobbigt och kräver starka finansiärer. Framför allt krävs dock en långsiktig plan och tålamod att följa den. Den som tror att det går att ta sig in i riksdagen efter några års politiskt arbete kan tänka om. Och märkligt nog verkar riksdagspartierna inte alls intresserade av att sänka spärren när de väl kommit in...

torsdag 9 augusti 2012

Lida pin

Efter talangfulla Ye Shiwens (叶诗文) OS-guld i simning haglade dopningsryktena. Orättvist, tyckte kineserna. Ye har dopningstestats och visat sig ren.

Säkert finns det gott om dopade guldmedaljörer även i London-OS, inom en rad olika grenar. Men en förklaring till stora framgångar kan också vara djävulsk träning.

I Kina drillas barn från tidig ålder på hårda idrottsskolor. Ye Shiwen säger att hon tränat fem timmar om dagen sedan hon var nio år gammal. Det är priset för ett OS-guld.

Det är därför inte så överraskande att Sverige inte tar några OS- och VM-medaljer i gymnastik. Kinesiska barn drillas stenhårt från lågskoleåldern medan vi i Sverige anser att "barn ska få vara barn" och upprörs över att det sker en utsortering bland mer och mindre begåvade barn som idrottar.

Om lidandet är värt guldmedaljen är förstås en annan femma.

Rätten till ett eget rum

En familj med försörjningsstöd bytte upp sig till en större och dyrare lägenhet. Socialtjänsten i Hässelby-Vällingby ville inte betala de högre utgifterna eftersom den ansåg att skälig levnadsstandard redan var uppnådd.

Familjen överklagade beslutet och Förvaltningsrätten har nu dömt i familjens favör. Tonåringar har rätt till ett eget rum för sin personliga integritets skull, hävdar rätten.

Och det kan man ju tycka. Men om domen blir prejudicerande kan den skapa ännu högre krav på redan hårt prövade stadsdelar där bostadsbristen är stor och tillströmningen av biståndssökande hos Socialtjänsten hög. Socialtjänstlagen är redan väldigt generös, även om den som ramlag är öppen för breda tolkningar, och på sina håll svår att leva upp till. Någonstans måste goda intentioner även möta verkligheten.

I Stockholmsområdet finns gott om skötsamma heltidsarbetande föräldrar vars barn inte har ett eget rum. Här är människor vana vid att bo ganska trångt. Och det förtjänar att upprepas att alla faktiskt inte måste bo just i Stockholm.

Idén att varje barn ska ha ett eget rum är ganska ny.

onsdag 8 augusti 2012

En välkommen diskussion

Pengasnurren på Tillväxtverket har fört det goda med sig att politiker nu pratar om att ändra de privilegierades villkor.

Dels förs nu frågan om generaldirektörers förmåner upp på agendan. Det är ett välkänt faktum att personer inom den politiska sfären aldrig får sparken utan endast omplaceras när de misskött sitt jobb. Följdriktigt får Christina Lugnet, avsatt GD för Tillväxtverket, behålla både fri lägenhet i Stockholm och månadslönen på 91 000 kronor. Hon har skrivit ett avtal med staten som går ut först 2015 och kan därför inte få kicken i reell mening.

Till dem som reagerat för centerpartisten Anders W Jonsson. Han hoppas att den pågående utredningen om riksdagsledamöternas generösa villkor ska kunna bli vägledande för all offentlig verksamhet. Förutsatt att den kommer fram till att några ändringar ska ske, vill säga.

En riksdagsledamot som suttit i tre mandatperioder, 12 år, och under eller före sista året passerat 50 får riksdagspension livet ut. Kan den slapphänta hanteringen av skattepengar på Tillväxtverket bidra till en diskussion även om riksdagsledamöternas inkomstgaranti är det bara att välkomna. En förändring behöver ske.

Tidigare bloggat i ämnet:
Frälset

måndag 6 augusti 2012

Muller stämmer GM


Den som trodde att Victor Muller och Saab aldrig skulle nämnas i samma mening igen får tänka om. Nu stämmer nämligen Spyker General Motors på tre miljarder dollar, runt 20 miljarder svenska kronor.

Skälet är att Muller anser att GM genom att vägra Youngman rätten köpa den svenska biltillverkaren tvingade Saab i konkurs. I sak har holländaren förstås rätt. GM hade bestämt sig för att Saab skulle försättas i konkurs och allt de behövde göra var att tiga eller säga nej till alla stående bud. Därefter var konkurs enda utvägen för Victor Muller och kineserna fick gå hem tomhänta.

Det är däremot svårt att se hur Spyker ska kunna vinna en rättstvist kring detta. Såvitt jag förstår hade GM hela tiden rättigheterna till Saab 9-5, 9-5 SportCombi och 9-4X, de tre nya modeller som skulle få Saab på fötter. Utan rättigheterna till dessa återstod endast tio år gamla 9-3, som ingen var intresserad av, och Phoenixplattformen vars lansering hela tiden låg två år framåt i tiden. Som före detta ägare torde det stå GM fritt att fälla en konkurrent på den kinesiska marknaden.

För övrigt är Saabaffären ännu inte i hamn. Elbilskonsortiet Nevs har inte fått rättigheterna till varumärket Saab och Youngman säger sig ha vissa rättigheter till Phoenixplattformen, den dyrgrip som alla spekulanter var ute efter, och lär inte ge upp utan strid. Därtill föreligger oklarheter kring Nevs finansiering. Allt är, som vanligt, en enda soppa.

Personligen tror jag inte ett dugg på Nevs affärsidé. Elbilsmarknaden är pytteliten, utvecklingen är oerhört dyr och de största biltillverkarna är redan igång och har både ett försprång och helt andra ekonomiska muskler än lilla Nevs.

I Youngmans händer hade Saab kunnat återuppstå på den kinesiska marknaden och elbilsutveckling hade kunnat bli en del i ett framtida Saab. Nu lär vi få se en långdragen process innan hela kalaset kapsejsar - igen.

Lugnet själv

Christina Lugnet, kritiserad generaldirektör för Tillväxtverket, entledigas från sin post efter den kostsamma middagen på Grand Hôtel och stora utgifter på både spa och vinprovningar.

Det är ovanligt att regeringen entledigar en generaldirektör efter en skandal. Annie Lööf har visat handlingskraft.

Men Lugnet kan vara lugn. Eftersom hon har tre år kvar på sitt förordnande kommer hon att få andra uppgifter inom regeringskansliet. I politikens värld får man nämligen aldrig sparken. Man byter bara plats.

Sexsverige - fritt eller ofritt?


Är Sverige på väg att bli den sexuella frihetens hemland? Är vi på väg att ånyo anamma de frihetliga ideal som fanns på 1970-talet och kanske rent av överträffa dem?

På ett sätt stämmer DN:s beskrivning av en sexuell frihetsvåg över Sverige. Vi kan tala om sex och vara alltmer öppna med vad vi njuter av. Homo-, bi- och transpersoners rättigheter uppmärksammas överallt, inte bara på Pride en gång per år. Och det är helt ute att vara homofob.

Det är däremot inte alls ute att vara moralist. Det finns nämligen en parallell verklighet till de frihetsvindar som det ökade intresset för tantrakurser, Fråga Olle-dokumentärer och erotisk litteratur ger sken av. Det är sexköps- och kopplerilagarnas Sverige. Pornografibekämparnas land. Landet som stigmatiserar ungdomars sexualitet och förminskar könsmogna tonåringar till barn, oförmögna att fatta beslut som rör den egna sexualiteten.

Det sistnämnda är en hjärtefråga för Rädda barnen och ECPAT, organisationer som drivit på för att förvandla pedofilens sexualiserade bild av barn till norm i syfte att tabubelägga ungas sexualitet, skapa rädsla för pedofiler i varje buske och få lite censurlagar på köpet.

Vi behöver inte blicka så långt bakåt som till 1970-talet för att inse att Sverige har förändrats vad synen på ungas sexualitet beträffar. Utvecklingen mot ökad stigmatisering, tabubeläggande och moralhysteri tog rejäl fart på 1990-talet när såväl barnpornografi- som sexköpslagar klubbades i riksdagen efter intensiv lobbying från vissa kvinno- och barnrättsgrupper. Rädda barnen visade barnporr för riksdagspolitikerna och knappast någon kunde efteråt opponera sig mot förbud mot all sorts hantering. I dag finns även det av Kristdemokraterna föreslagna tittförbudet på plats.

Vad har då prostitution och barnporr med sexuell frihet att göra? Inte mycket för flertalet. Men lagstiftningen som reglerar vad vuxna människor gör med andra vuxna, det vill säga sexköps- och kopplerilagarna, visar att Sverige ingalunda har en entydig frihetlig linje i sexualfrågor. Och barnpornografilagstiftningen är så problematisk att den förtjänar en egen bloggpost. Lägg därtill utvidgandet av våldtäktsbegreppet, som kan sägas vara ett tecken i tiden när vår sexualitet åter ska politiseras, denna gång enligt feministiska maktteorier.

Sverige har egentligen aldrig varit den sexuella frihetens paradis. Men i en religiös värld är ju allt relativt. Allt handlar fortfarande om att hitta en acceptabel och "rätt" sexualitet, godkänd av politikerna. Sexualiteten kommer alltid, i alla länder, vara föremål för politiskt tyckande och lagstiftande.

Men medan underklädesreklam är ungefär det mest sensuella en svensk får se i det berömda offentliga rummet, säljs bögporrfilmer och annan pornografi öppet och ogenerat på Amsterdams flygplats Schiphol, det första alla resenärer får se av Nederländerna. Det finns perspektiv på allt.

söndag 5 augusti 2012

Veckan som gick #38

# Krav på Quickkommission. Anhöriga till Johan Asplund och Charles Zelmanovits, två av Thomas Quicks påstådda mordoffer, kräver en medborgarkommission som undersöker hur det gick till när polis, vårdare, läkare och domstolar tillsammans skapade Sveriges värste seriemördare. Den numera pensionerade överåklagaren Christer van der Kwast vidhåller att Quick dömts korrekt. Det är de hovrätter som beviljat Sture Bergwall resning som har gjort fel. Nu när den värsta rättsskandalen i modern svensk historia rullas upp gör sig van der Kwast till åtlöje.  

# Nytt amerikanskt skottdrama. Det dröjde bara några veckor efter att James Holmes skött vilt omkring sig på en biograf i Aurora, Colorado, innan det small igen. I dag sköt någon ihjäl flera människor (just nu uppger medierna sju, inklusive gärningsmannen) i ett sikhtempel i Wisconsin. Vem som begick dådet och varför är ännu oklart, men företrädare för sikherna påminde i kväll i CNN om att de varit utsatta sedan den 11 september på grund av sitt utseende och sin klädsel. Månne är det ännu en vit amerikansk galning som velat "skipa rättvisa"?

# Pussy Riot inför rätta. Protestgruppen Pussy Riot, som smädat bland andra president Putin och suttit häktade sedan i mars, skulle ställas inför rätta i veckan. Men rättegången har skjutits upp. Vladimir Putin har sagt att han hoppas på en rättvis och mild dom. Kvinnorna borde förstås inte alls vara åtalade utan i värsta fall bötfällda för sitt tilltag i Frälsarkatedralen.

Vår tids rättsskandal


Lagom till släppet av Hannes Råstams bok om hur polis, vårdare, läkare och hela rättssystemet skapade en svensk seriemördare börjar Quickskandalen få alltmer uppmärksamhet i svenska medier.

Tidigare överåklagare Christer van der Kwast svär sig förstås fri från all kritik. Men korthuset håller redan på att rasa. Och van der Kwast är långt ifrån den ende som bär ett stort ansvar i denna rättstragedi.

Fallet Thomas Quick har varit en fjäder i hatten för många personer, som genom sin inblandning vunnit uppmärksamhet och trovärdighet i sina respektive professioner. Det är inte så konstigt att dessa individer i dag inte vill erkänna att allt inte gick rätt till när en psykiskt sjuk man, fullpumpad med narkotika, gjorde det ena morderkännandet efter det andra och sedermera fälldes i fall efter fall utan teknisk eller annan konkret bevisning.

Anhöriga till två av Thomas Quicks påstådda offer, Johan Asplund och Charles Zelmanovits, kräver en oberoende granskning av hela rätts- och vårdskandalen runt Quick. De är inte ensamma om att inse behovet av en sådan. Hannes Råstams enorma arbete med att gå igenom hela Quickutredningen ledde även honom till denna slutsats, något Mattias Göransson (som redigerade färdigt Råstams bok) skriver omDN Debatt i dag.

Göran Lambertz gjorde en, försiktigt uttryckt, halvhjärtad granskning som Justitiekansler och konstaterade bara att allt var i sin ordning. Risken är stor att den hållningen kommer att vidhållas, även efter att Sture Bergwall slutligen har friats i samtliga åtta mordfall.

Ty att rakt av erkänna de fel som har begåtts vore inte bara att såga det svenska rättsväsendet vid fotknölarna, det skulle också vara en rejäl känga mot den rättspsykiatriska vården som i allra högsta grad var delaktig i skapandet av seriemördaren Thomas Quick. Ansvarsfrågan lär skjutas mot Bergwall själv. Det var ju han som erkände.

Det brukar ofta hävdas att det inte går att döma någon för ett grovt brott enbart på grund av ett erkännande. Det krävs stödbevisning. Fallet Thomas Quick har visat att inte bara är detta möjligt utan att det också går att manipulera rättsväsendet och den rättspsykiatriska vården för att få läkare, behandlare, jurister och inte minst sex olika tingsrätter att tro på din historia.

Om vi inte vill lära oss något av detta, är vi riktigt illa ute som rättsstat.

Tidigare bloggat i ämnet:
Rättvisa!
Skandalen är redan ett faktum
Den krackelerande rättssäkerheten
Skandalen runt Quick bara växer
De skapade ett monster
När oskyldiga erkänner

lördag 4 augusti 2012

Fallet Thomas Quick i bokform


Nu finns Hannes Råstams bok om rättsskandalen Thomas Quick ute.

Råstam arbetade in i det sista med boken innan han tragiskt gick bort i cancer i januari. Han fick således aldrig se boken färdigställas och han kommer heller aldrig få se när Sture Bergwall slutligen frias för morden han fällts för.

Att läsa den är närmast en plikt för alla som bryr sig om rättssäkerhetsfrågor. Men det går lika bra att göra det för att hedra minnet av en stor journalist.

Jag har beställt den på Adlibris.

En europeisk gemenskap?


Richard Swartz skriver nyktert om de splittringar och skillnader som präglar vår europeiska kontinent men som den politiska EU-eliten inte vill låtsas om.
"Europa är förmodligen den mest komplexa, mest komplicerade delen av hela vår värld. På blygsamt utrymme ska mer än trehundra miljoner människor försöka skapa en gemenskap eller union trots att vi här inte behöver åka långt för att inte förstå vad de andra säger, människor som äter och dricker vad vi inte känner till, sjunger andra sånger, firar andra hjältar, håller sig med en annan dygnsrytm och uppfattning om tid liksom med andra önske- eller mardrömmar än vi."
Detta hör vi aldrig något om på den högre politiska nivån. Där pratas det i stället om den europeiska gemenskapen, de gemensamma värderingarna och idéerna. Frågan är vad dessa består av. Vad gör Europa unikt och vad gör att svenskar och greker, rumäner och britter samt finländare och bulgarer har så mycket gemensamt att de ska ingå i en politisk och ekonomisk union? Den politiska eliten blir oss ständigt svaret skyldig.

Det brukar också sägas att EU ger alla européer en röst i världen, att vi är starkare tillsammans än för oss själva. Men faktum är att EU:s röst inte väger särskilt tungt i världen. USA tar den inte på allvar, Kina i ännu mindre grad. Små länder kan lätt inbilla sig att deltagandet i ett större politiskt sammanhang ger mer inflytande än vad en självständig åsikt hade gjort. Men hur mycket Sverige, Danmark eller Estland påverkar EU i stora viktiga frågor är oklart.

En gemensam fana, hymn och parlament (med både begränsad makt och tveksam folklig förankring) gör oss inte till européer. EU är ett elitprojekt, skapat av överheten. Den fina fasaden börjar krackelera och missnöjet pyr när det politiska projektet kantrar.

En titt på verkligheten hade varit nyttig för det europeiska ledarskapet. Men om de hade varit intresserade av den hade de förmodligen aldrig påbörjat denna resa mot en federal EU-stat. Vi ska därför inte ha alltför stora förhoppningar på dem i fortsättningen heller.

torsdag 2 augusti 2012

Någon annan får ta över

Kofi Annan hoppar av uppdraget som medlare i Syrien. Sedan i februari har han haft ett hopplöst uppdrag att försöka få de stridande parterna att välja en förhandlingslösning och den fredsplan som Annan lagt fram.

Varken regimen eller rebellerna har varit det minsta intresserade av någon fredsplan. FN har stått handlingsförlamat - ännu en gång - och nu råder fullskaligt inbördeskrig i Syrien.

Ban Ki-Moon har börjat leta efter en efterträdare till Annan. Lycka till med det.

Ron Paul, ACTA och EU-staten i nya numret


Undrens tid är inte förbi. Det nya numret av Nyliberalen är nu på väg till alla prenumeranter. I detta kan ni bland annat läsa om:

# Ron Paul är knappast den som är mest bekväm med att vara i strålkastarljuset. Trots detta har han blivit en vördad ledare för en idépolitisk rörelse som det senaste halvdecenniet fullkomligt exploderat i USA. Per Bylund tar oss med på den libertarianske presidentkandidatens kampanj.

# Av vissa svenska liberaler har Mitt Romney utmålats som en acceptabel kompromisskandidat. Daniel Fjellström anser emellertid att även om Romney ger ett ytligt sken av kompetens, imponerar varken hans idéer eller politiska facit.

# Efter två mandatperioder som moderat riksdagsledamot tackade Anne-Marie Pålsson för sig. Kristian Tiger har pratat bråkiga ledmöter, FRA, EU-kritik och Nya Moderaterna med henne.

# Det omdebatterade och hårt kritiserade Actaavtalet har fallit efter att ha röstats ned i Europaparlamentet. Kanske är detta slutet på en utdragen politisk process. Men sättet på vilken den sköttes förskräcker. Henrik Alexandersson följde arbetet inifrån parlamentet och berättar hur Actas tillskyndare försökte gömma undan avtalet och dölja dess innehåll.

# EU som det ser ut i dag lär inte överleva. I krisens spår kommer därför federalisterna försöka skynda på utvecklingen mot mer överstatlighet på bekostnad av den nationella demokratin. Hans Engnell menar att vi snart kan stå inför fullbordat faktum: en federal EU-stat.

Plus attacker, recensioner och annat!

Varför misstänks kineser för dopning?

"Nej, jag har aldrig hört talas om Haile Gebrsellassie. Men det finns ju rätt många afrikaner och deras namn låter likadant."

Nej, så skulle man förstås inte säga. Men när det gäller en annan etnisk grupp, kineser, går det bra att vara okunnig och dryg i TV.

Förre huvudtränaren för det svenska simlandslaget, numera expertkommentator, Hans Chrunak uttryckte i SVT att Ye Shiwens (叶诗文) simresultat är "mycket, mycket märkligt". Dessutom hade han aldrig hört talas om henne, men "det finns ju rätt många kineser och deras namn låter likadant." För den okunnige, ja.

Och Chrunak, som ska föreställa simexpert, borde känna till att Ye vann VM-guld och silver 2010 och 2011. Är en så kallad experts ögon så klistrade vid allt som sker i västvärlden att övriga idrottare glöms bort? Eller handlar det bara om lathet, en ovilja att läsa på om idrottare vars namn anses svåra att uttala och med ursprung i platser många västlänningar inte hört talas om?

Dopningsmisstankarna mot den 16-åriga kinesiskan har haglat sedan hon vann OS-guld i 400 meter medley genom att avsluta de sista 50 meterna snabbare än en mjölksyrepumpad Ryan Lochte. Kineserna är förstås irriterade på amerikanernas, eller snarare tränaren John Leonards, misstänksamhet. De anklagade aldrig Michael Phelps för dopning efter dennes åtta OS-guld i Beijing. Såväl Kina som USA har drabbats av dopningsfall, misstankar borde således riktas åt båda håll. Eller så låter man dopningskontrollanterna sköta den saken.

Inte heller fick blott 15-åriga Sarah Sjöström några misstankar riktade mot sig när hon vann VM-guld 2009. Hon var ju... svenska. Var var Chrunaks misstankar då? Månne är han på dåligt humör efter att Sjöström floppat och Therese Alshammar skadat sig.

Varför får just kineserna stå ut med misstankar om fusk? SVT:s Jonas Karlsson, som får mycket skit men som är en kunnig kommentator som jag uppskattar, ställer den frågan i denna krönika (SVT Play). Phelps och Lochte är lätta att googla, kineserna vet västerländska sportjournalister inget om. Därför "kommer de från ingenstans" när de vinner OS-guld. I västerlänningarnas ögon.

Storbritanniens Olympiska Kommitté har svarat att Ye Shiwen är dopningstestad och har lämnat negativa prover. Saken borde därmed vara utagerad.