lördag 28 februari 2009

Trygghet och tydlighet vinner alliansväljare

Socialdemokraterna är de stora förlorarna i Synovates senaste mätning. Det råder snart dött lopp mellan de politiska blocken och detta i god tid före valet. Det ser ut att bli fajt 2010.

Jag har tidigare varit lite skadeglad över alliansens dåliga opinionssiffror. Inte för att oppositionen förtjänade ens en bråkdel av de fantastiskt uppblåsta siffrorna i mätning efter mätning utan för att alliansen förtjänade kritik för sin ickeliberala politik. Allt eftersom tiden har gått och det rödgröna alternativet har klarnat i all sin otydlighet, har emellertid väljarna börjat återvända till det tryggare alliansalternativet. Alliansens styrka fortsätter att vara sammanhållningen, som utstrålar trygghet och tydlighet.

Innan väljarna visste någonting om var socialdemokraterna stod med en ny partiledare gick det strålande för partiet i opinionen. Mona Sahlin har emellertid varit en katastrof för oppositionen så fort hon har öppnat munnen i media eller fattat beslut i partiets oppositionsarbete. Hon är kanske den svagaste partiledare socialdemokraterna någonsin haft. Svaga partiledare kan gå an om man heter miljöpartiet eller kristdemokraterna. Men inte om man heter socialdemokraterna. För det i normaltillståndet statsbärande partiet innebär en partiledarpost alltid en presumtiv statsministerpost. Jag tror att väljarna har börjat inse att Mona Sahlin som statsminister är en riktigt dålig idé. Jag tror att alltfler börjar förstå att hon är en alldeles för svag politiker för att klara uppgiften som regeringschef. Det hjälper henne heller inte att Fredrik Reinfeldt är populär även i Sahlins egna led. När jag tidigare arbetade på Demoskop framkom det ofta i mätningarna hur positiva sossarnas väljare var till Reinfeldt. De gillade inte moderaterna, men Reinfeldt gavs ofta ett gott omdöme. Hans sossiga framtoning har definitivt gått hem.

Valet 2010 kommer inte bara att stå mellan två politiska block, det kommer att stå mellan två statsministerkandidater. Men den ökande personfixeringen inom politiken går det att misstänka att väljarna röstar allt mindre partibundet och allt mer på personer de gillar och känner förtroende för. Mona Sahlin är en lättviktare och i takt med att gamla trotjänare kastas ut till förmån för yngre flugviktare i hennes närhet, minskar socialdemokraternas möjligheter att framstå som ett trovärdigt politiskt alternativ med styrka och förmåga att ta politiskt ansvar för Sverige.

Även om resultaten från flera mätningar på sistone legat inom den statistiska felmarginalen, har de alla visat samma sak: avståndet mellan blocken krymper. Socialdemokraterna tappar, moderaterna ökar och ingen bryr sig om de övriga partierna. Vi är på väg mot ett tvåpartisystem med två huvudkandidater som ställs mot varandra.

Oppositionens desperata gapande i Saab-krisen har ställts mot regeringens trygga och framför allt tydliga position. Jag tror att tydlighet vinner framför populistisk gapighet i tider av osäkerhet. Mona Sahlin skulle så gärna vilja lägga hela ansvaret för finanskrisen på regeringen för att kunna spela det kort som Göran Persson spelade i tio år mot moderaterna och borgerligheten. Men det kan hon inte. Och då står hon plötsligt tomhänt.

fredag 27 februari 2009

Tvärnit

Sverige hade inte nolltillväxt i fjol som vissa befarat - vi hade minustillväxt! -0,2 procent. Sverige har, jämfört med euroområdet, kunnat skryta med rätt bra tillväxt de senaste åren. Fjolåret är alltså en ren katastrof. Ordet tvärnit comes to mind.

Men Sverige är inte ensamt. Hela Baltikum genomgår en ångestladdad kris just nu, USA:s nye president levererar en budget med det största underskottet i amerikansk historia och tillväxten i Kina har kommit ned i ensiffriga tal. Att USA:s utrikesminister gör en Asienturné och i princip ber Kina att hjälpa USA i krisen är ett tecken så gott som något om att maktbalansen har rubbats, i alla fall tillfälligt. Den kinesiska ledningen är emellertid inte dummare än att den inser att Kina behöver USA lika mycket som USA behöver Kina.

Det har pratats väldigt mycket om finanskrisen det senaste halvåret, men ännu är det svårt att verkligen se att det råder en kris. Folk verkar handla precis som vanligt (förutom när det gäller bilar då), det fikas och äts på restaurang precis som tidigare och julhandeln backade bara marginellt jämfört med 2007. Kanske kommer vi under 2009 att märka en viss skillnad. Å andra sidan sägs det att konjunkturen kommer att vända redan under 2010. Det är mest hos Kronofogdemyndigheten och pantbankerna krisen verkligen märks.

Nej, det kanske behövs en stark man. Mer pengar till försvaret. Och fler motorvägar. Det lär ha fungerat förr... ;-)

...men bygga vägar kunde de.

Still gets me every time...

Vissa filmer kan man aldrig se nog många gånger. Ideas are bulletproof.


torsdag 26 februari 2009

Fel att fängsla Förintelseförnekare

Horst Mahler, tidigare vänsterextremist och numera medlem i nationalistiska NPD (Nationaldemokratische Partei Deutschlands), har förnekat Förintelsen - vilket är förbjudet enligt tysk lag. Mahler har därför dömts för hets och förnekelse av folkmordet till hela sex års fängelse. Maxstraffet är visserligen fem år men det faktum att Horst Mahler inte visat någon ånger i rätten gav domstolen anledning att addera ett år till straffet.

Att förneka Förintelsen är inte bara frånstötande. Det är synnerligen korkat. Nazisternas "slutgiltiga lösning" är världens mest väldokumenterade folkmord. Att knäppskallar väljer att förneka något som är så historiskt välbelagt är givetvis löjeväckande. Förutom alla vittnesmål från såväl offer och vittnen som förövare återfanns ritningar av koncentrations- och förintelselägren samt detaljerade ordrar till tyska företag på allt från krematorieugnar till den kristalliserade gasen som användes i Auschwitz. Är man nazist är det dessutom ett svek mot självaste Führern att förneka dennes främsta "livsverk"!

Tyskarna var noga med att dokumentera antalet dödsoffer. Inte i gaskamrarna men väl i arkebuseringarna på östfronten (kommendanten i Auschwitz, Rudolf Höss, förstorade dock gärna upp siffrorna över antalet dödsoffer för att glänsa). Den så kallade Jägerrapporten, trots att den nästan uteslutande består av orden "män, kvinnor, barn" följt av siffror för varje grupp av offer, är skakande läsning. By för by, stad för stad, område för område kammas av och offren räknas, avrättas och förs in i den månatliga statistiken över arkebuserade judar. Det är symptomatiskt att arkebuseringarna som genomfördes av Einsatzgruppen på östfronten aldrig nämns av Förintelseförnekarna. De pratar bara om gaskamrarna. Runt 1,5 miljoner människor avrättades av arkebuseringsförbanden i öst. Dessa aktioner var således en stor del av det folkmord som Horst Mahler och andra förnekar. Det började varken med Treblinka eller Auschwitz-Birkenau.

Jag tycker nu inte att knäppskallar som Horst Mahler borde skaka galler för det. Det måste vara fritt fram att uttrycka idiotiska åsikter utan att riskera åtal (annars skulle alla våra kulturbilagor inte kunna existera). Åsikter i sig kan aldrig vara olagliga. Yttrandefriheten får inte begränsas på det sätt som skett i Tyskland. Risken är dock överhängande att det blir någon sorts lagstiftning på EU-nivå vad förnekande av vissa folkmord beträffar, vilket vore mycket olyckligt. Att begränsa yttrandefriheten och göra galna människor till fängslade martyrer är en riktigt dålig lösning.

Åsiktsförbud kommer inte heller att förhindra folkmord i framtiden. Tyvärr agerar politiker på det symboliska planet när de ska hantera stora katastrofer och demonstrera viktiga mänskliga värden.

Ritning över gaskammare och krematorium II i Auschwitz-Birkenau.

Gökboet

Under våren släpps antologin Högerns svarta bok. Skribenter är bland andra Åsa Linderborg, Ali Esbati och Kajsa Ekis Ekman.

Bara titeln, som kan sägas travestera exempelvis Kommunismens svarta bok (vilket är ett medvetet hån i sig) visar vad vi kan räkna med: de mest hårresande anklagelser och överdrifter om "den nyliberala högerns framfart" i Sverige, medvetna missuppfattningar om fascism, rasism och kapitalism och ogenerade lögner. Garanterat blodtryckshöjande läsning, alltså. Räkna också med en lång hyllningstext i DN Kultur.

onsdag 25 februari 2009

Vem fan orkar vara nykter i det säll(s)kapet?

Den socialdemokratiska tragedin verkar aldrig ta slut. Näste partisekreterare heter... Ibrahim Baylan. Han väljs på fredag.

Mona Sahlin ska uttryckligen ha sagt att Baylan är hennes kandidat. Hon är lite rolig i all sin uselhet ändå, Mona.


Socialdemokratiska arbetarepartiet.

Frihetsfrontens talarkväll: februari

I morgon, torsdagen den 26 februari, är det åter dags för talarkväll med Frihetsfronten. Talare är Roland Poirier Martinsson, som den senaste tiden bland annat gjort sig uppmärksam som konservativ kritiker av nyliberalismen.

Det lär garanterat bli en intressant kväll.

Talare: Roland Poirier Martinsson, konservativ samhällsdebattör.

Ämne: Idédebatt – Kan man vara för både ekonomisk och individuell
frihet?

Roland Poirier Martinsson lyckades härom veckan skapa livlig debatt när han - utifrån en konservativ ståndpunkt - skrev en artikel i Svenska Dagbladet om att man inte kan vara för både ekonomisk och individuell frihet.

På denna talarkväll skall han få utveckla sitt resonemang och möta frågor från landets mest frihetliga publik.

Bakgrund:
Artikeln i SvD
Uppföljaren i SvD

Reaktioner i bloggosfären

Johan Norberg till motangrepp, del 1
Johan Norberg till motangrepp, del 2

Detta är en oerhört intressant ideologisk diskussion. Normalt sett är det socialismen som vi liberaler brottas med. Men är konservatismen kanske en lika stor fiende?

Vi kan utlova ett intressant och provokativt anförande - och en livlig frågestund - med en talare som är genuint engagerad i den svenska idédebatten.

Kom, lyssna, fråga och diskutera!

Plats: PAN (vi håller till i källarvåningen), Stora Nygatan 42, Gamla
Stan, Stockholm.

Tid: Torsdag den 26 februari kl 19.

På PAN kan man kan också ta en bit mat före eller efter mötet.

För- och eftersits på PAN för intresserade. Vi finns i baren från 17:30-tiden. Ungefär.

Varmt välkommen!

IPRED1 verklighet

Precis som väntat röstades IPRED1-lagen igenom i Sveriges riksdag i dag. Med bred majoritet. Vänsterpartiets och miljöpartiets ledamöter verkar ha avstått från att rösta helt och hållet. Karl Sigfrid förefaller vara en av få borgerliga som inte röstade alls.

Vad händer nu? Förmodligen ingenting. Exakt vad lagen kommer att innebära för den som fildelar vet ingen i dag, inte heller Beatrice Ask. Vad är "viss omfattning"? Hur långt är ett snöre? Lagen ska träda i kraft redan den 1 april (här förspills minsann ingen tid), men undersökningar bland fildelare visar att 7 av 10 inte kommer att bry sig om den nya lagstiftningen. Fildelningen kommer således att fortsätta som tidigare - och kanske ge upphov till ännu värre och ännu desperatare lagar framöver.

Så här sammanfattas beslutet i riksdagens eget nyhetsbrev:

"Den som har rätten till musik, film, litteratur och dataspel får bättre möjligheter att ingripa mot olaglig fildelning via Internet. Svensk domstol ska kunna besluta att en Internetleverantör ska ge rättighetshavaren information om vilken abonnent som har ett visst IP-nummer. Det krävs att rättighetshavaren visar sannolika skäl för att det har begåtts ett intrång med hjälp av den aktuella adressen. Domstolen ska väga rättighetshavarens behov av information mot den enskildes integritet. Det ska krävas att det är fråga om intrång av en viss omfattning för att uppgiften ska få lämnas ut.

De nya reglerna börjar gälla den 1 april 2009 och är en anpassning till EU:s regler på området, EG-direktivet om civilrättsliga sanktioner för att skydda immateriella rättigheter (Ipred). Regeringen tänker följa utvecklingen noggrant och omedelbart inleda en utvärdering av hur den nya lagstiftningen påverkar rättighetshavare, Internetleverantörer och konsumenter. Riksdagen poängterar vissa frågor som utvärderingen bör omfatta. Riksdagen vill också att regeringen redovisar resultatet av utvärderingen för riksdagen."

På tiden

Det har pratats om det länge. Det höll på att ske men misslyckades på mållinjen. Nästa år kan det bli verklighet: kårobligatoriets avskaffande. Det är inte en dag för tidigt.

Tvångsanslutning kan aldrig accepteras. Intresset för kårverksamheten från studenternas sida är synnerligen begränsat och vi är nog många som har hört studenter muttra över att bli ansluten till något man själv inte har valt. Jag bloggade tidigare om det knäppa i jag blivit tvångsansluten till två olika kårer eftersom jag både läser på Socialhögskolan och vid institutionen för orientaliska språk och därmed måste betala två kåravgifter. Det är en småtrist summa att punga ut med som fattig student eftersom jag har valt att inte ha någon som helst kontakt med kåren under min studietid. Jag skiter i dem och de borde skita i mig.

Värnplikten, kårobligatoriet och Apoteksmonopolet. En rad onda ting kommer att ha försvunnit eller vara på väg bort när vi går till val 2010. Fortfarande återstår spelmonopolet, Systembolagets detaljhandelsmonopol och en rad annat dumt som en frihetlig alliansregering hade plockat bort men som den sittande regeringen tvärtom valt att försvara. Kanske just av denna anledning känns varje litet steg i rätt riktning, som just kårobligatoriets avskaffande, som en liten men bestämd seger.

Lägg ned!

I går eftermiddag gick det inte att titta på svensk TV. Det handlade bara om en förlovning.

Nog för att kändisfokuseringen som företeelse är sjuklig, inte bara i Sverige utan i hela världen, men fokuseringen på människor som inte har gjort något annat än att födas i "rätt" familj är snäppet värre. Jag begriper inte hur någon orkar bry sig om en förlovning mellan två människor som man bara har sett på TV och möjligen sett vinka någon gång till folket på nationaldagen eller födelsedagen. Det är sjukt, skadat, galet.

Allt går dessutom på din och min skattenota. Det pratas om förlovningsringar på en miljon kronor. Och bröllopet kommer naturligtvis inte att bli någon billig affär. Det är synnerligen osmakligt. Samtidigt försöker de kungliga företrädarna "göra gott" genom att prata om saker som sätter fart på människors känslor, som sexuella övergrepp på barn - och lyckas då visa odemokratiska drag.

Victoria och herr Westling är säkert rekorderliga och trevliga människor. Kungen själv verkar vara en rolig fyr. Men det ger dem inte rätten att leva lyxliv på andra människors bekostnad. Monarkin är en äcklig kvarleva som borde avskaffas. Sverige kallas ett modernt land men kan aldrig vara det innan monarkin ersätts med republik.

Tyvärr är utsikterna för ett avskaffande av monarkin mycket dåliga. Kungahuset har starkt stöd bland svenska folket, som verkligen bryr sig om detta tragikomiska skådespel. Och jag kan för min själ inte begripa varför.

tisdag 24 februari 2009

FRA-lagen får storstryk

Den som trodde att FRA-frågan var död får tänka om. Februari har varit en minst sagt hektisk månad. Kritiken mot alliansens uppdaterade FRA-lag har bara växt. Remissinstanserna har nu sagt sitt och de sågar lagen - ur flera olika perspektiv.

Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden SIN och hovrätten för Blekinge och Skåne har sågat Försvarsunderrättelsedomstolens utformning. Datainspektionen gör detsamma ur integritetssynpunkt. Tullverket är inte heller nöjt med lagen, men ur motsatt perspektiv: möjligheterna att minska spridningen av massförstörelsevapen anses inte tillräckligt goda. Även Säpo uppges vara missnöjt med den nya utformningen av lagen. FRA 2.0 gör således ingen glad.

I Norge är man fly förbannade eftersom FRA-lagen även innebär övervakning av norska medborgare. Den norska avdelningen i Juristkommissionen har därför beslutat att stämma Sverige inför Europadomstolen. Och som grädde på moset passade Anders Björck på att sticka ut hakan och avgå som ordförande i Försvarets Underrättelsenämnd i protest mot FRA-lagen. Att en moderat agerar så rakryggat, efter att partiets kritiker kuvats av Reinfeldt, är mycket välkommet. Björck är emellertid en person som få sätter sig på och han har ingen karriär att värna till skillnad från vissa unga riksdagspolitiker.

Reinfeldts hopp om ett debatten skulle lägga sig har definitivt inte infriats...

Exit Nuder

Pär Nuder lämnar riksdagen. Ännu en tongivande figur i det gamla gardet är borta. Både Göran Persson och Pär Nuder, sossarnas svar på Biffen och Bananen, har nu lämnat politiken.

Nuder sitter visserligen tills vidare kvar i VU och ingen ska väl svära på att han inte kommer att göra comeback i framtiden om Partiet kallar. Men så länge Mona Sahlin styr lär det knappast vara aktuellt. Och enda chansen att få henne utbytt är ett förlora valet 2010, vilket skulle betyda comeback i en regering för Nuder tidigast 2014.

Med Nuders avhopp dräneras socialdemokraterna ytterligare på kunnigt folk. Kvar finns fullkomliga nollor som Luciano Astudillo och Mona Sahlin själv. Det är inte direkt någon "toppning av laget" vi ser just nu.

Tanken på sossar vid makten är alltid jobbig, men tanken på att det i alla fall är kunniga sossar som sitter där är betydligt angenämare. Utvecklingen i partiet gör att den tanken börjar kännas alltmer avlägsen. Mona Sahlin borde varken vara stolt eller nöjd.

måndag 23 februari 2009

Fråga inte vad Saab kan göra för dig utan vad du kan göra för Saab

"Det är valfritt att skänka pengar. Det viktigaste är att så många som möjligt ansluter sig för att sända en signal att världen behöver Saab."

Saab-entusiaster försöker samla intresse och pengar för att rädda biltillverkaren undan nedläggning. Tja, lite galghumor är ju alltid trevligt...

Bojkotter förstör idrotten

Det är ett jäkla tjat om en tennismatch mellan Israel och Sverige just nu. Många på vänsterkanten kräver att matchen stoppas för att Israel "är en apartheidstat", "begår övergrepp" och liknande. Själv anser jag att politik och idrott bör hållas åtskilda i största möjliga utsträckning.

För det första kan idrottsutövare i ett land inte rå för om landets ledning är idioter. Idrottarna behöver själva inte ens gilla politiken som förs, bojkotter drabbar dem blint. Att straffa dem för beslut som fattas i ett lands parlament är således feltänkt.

För det andra måste alla som kräver bojkott av vissa länder av politiska skäl vara beredda att löpa linan ut. Samma förhållningssätt måste även kunna appliceras på andra länder än just Israel. Tar vi en titt ut i den stora världen finns det gott om vidriga politiska system och ledare att kritisera. Skulle Rysslands krig i Tjetjenien innebära att ryska skidskyttar inte borde ha fått delta i de nyss avslutade världsmästerskapen i Sydkorea? Skulle dödsstraffet i USA innebära att Sverige inte kan spela landskamper i hockey mot USA i framtiden? Skulle det nordkoreanska förtryckarsystemet innebär att svenska damlandslaget i fotboll måste bojkotta en framtida VM-semifinal på Nordkoreas damer? Ja, så skulle konsekvenserna se ut om bojkott- och "stoppa matchen"-företrädarnas ställningstagande mot Israel utvidgas. Den internationella idrotten skulle inte längre kunna fungera. Något säger mig att de inte har tänkt så långt, förblindade av hat mot Israel.

Jag har som läsare av denna blogg säkert märkt kritiserat dem som krävde en bojkott av sommar-OS i Beijing. Jag förstod inte varför det kinesiska folket skulle straffas för att det tvingas leva under kommunistpartiets styre. OS är en idrottsfest och under de veckor som mästerskapet hålls ska politiska spörsmål läggas åt sidan. Det gäller även en tennismatch i Malmö.

söndag 22 februari 2009

Palmemordet då?

Det räcker tydligen inte med Irakkriget, världssvälten och finanskrisen. Nu är även tragedin i Knutby nyliberalismens fel.

Låt oss få leva och knulla i fred

Susanne Dodillets avhandling om prostitutionslagstiftningen i Sverige och Tyskland har satt fart på debatten om sexköp igen. Det är välbehövligt och välkommet, men det är uppenbart att positionerna är låsta och det enda som kan ruska om är förmodligen ett politiskt initiativ från regering eller opposition.

Det är intressant att den frihetliga linjen, "legaliseringslinjen" som Karin Eder-Ekman kallar den, betraktas som något som företrätts och drivits av aktivister och lobbygrupper medan den svenska förbudslinjen blivit lag utifrån något slags feministiskt uppvaknande. Som om det inte funnits lobbyister som kämpat med näbbar och klor för att få igenom ett förbud mot köp av sexuella tjänster i Sverige! Ingången till den politiska makten har bland annat hetat Margareta Winberg, tongivande feministisk agitator i flera socialdemokratiska regeringar och som tack för förtjänstfullt arbete i sexmoralismens tjänst utnämnd till ordförande för spelmonopolet av den borgerliga regeringen. Det fanns kritiker mot 1999 års lag till att börja med, men när lagen väl hamrats igenom dog kritiken i riksdagen sakta ut. I dag är det lika öde på den fronten som det är på Malmskillnadsgatan en snöig eftermiddag.

Susanne Dodillet pekar i sin Sidan 4-artikel på det kristna arv som ligger till grund för dagens sexköpslagstiftning. Det är sannolikt något som en och annan radikalfeminist har ha svårt att ta till sig, men faktum är att sexofobiska feminister och konservativa moralister går hand i hand i denna fråga. Grundläggande för båda parter är att påverka människors sexualitet i önskvärd riktning. Vissa vill se avhållsamhet, andra "jämställt" sex enligt vissa speciella "korrekta" normer. Allt med pengar inblandat förkastas.

Ebba Witt-Brattström uttalade i TV sin stora besvikelse över att unga kvinnor tagit över unga mäns sexuella beteende. Det var nämligen inte alls meningen. "De unga männen skulle lära av de unga kvinnorna att det där med sex i varje buske med vem som helst och så vidare ... är kanske inte det bästa."skulle det vara. Men så blev det inte vilket Ebba Witt-Bratström kallar "ett jätteproblem". Nu ska inte Witt-Brattström göras som talesperson för alla feminister i Sverige, men hennes uttalande känns igen från många diskussioner jag har haft med feminister i ämnet sex och prostitution. Det sipprar småningom fram att det aldrig är tanken att vi ska få bestämma över vår egen sexualitet på våra egna villkor . Tydliga ramar måste sättas upp för vad som anses OK - och ramarna är (surprise, surprise) feministiska.

Att Dodillet anser att sexköpslagstiftningen är ett resultat av förlegad kristen moralism får Bibelrunkarna på Dagen att se i kors. Där hävdas att "varken demokratin eller kapitalismen skulle fungera om inte de etiska värderingarna i exempelvis kristen tro fanns grundat inuti människor". Det låter som något Göran Skytte skulle skriva i ett svagt religiöst ögonblick, men orden kommer från Harvardprofessorn Clayton Christensen. Jag kommer att tänka på Prothero i V för Vendetta som i sin Bill O'Reilly-inspirerade show förklarar USA:s fall i den fiktiva framtiden med den utbredda "gudlösheten". Och att bli jämförd med Prothero är faktiskt ingen komplimang.

För att återknyta till inledningen: det skulle behövas ett politiskt initiativ från något av riksdagspartierna för att få fart på tankeverksamheten kring prostitutionsfrågan. Dessvärre verkar det inte aktuellt. Nästa stora anhalt är offentliggörandet av den utredning av sexköpslagstiftningen som Anna Skarhed arbetar med. Men som tidigare påpekat får utredaren varken ifrågasätta sexköpsförbudet eller lagen i sig. Det innebär att det rimligtvis bara finns två möjliga slutsatser att komma fram till: 1) lagen ska behållas i sin nuvarande form eller 2) lagen ska skärpas. Det saknas inte förslag på skärpningar. Birgitta Ohlsson vill se införandet av "grovt sexköp", som ska gälla för den som köper sexuella tjänster av ett traffickingoffer (hur nu köparen ska känna till detta).

Det känns lite hopplöst. Och det kanske värsta är att allt detta är så oerhört onödigt. Vi hade inte behövt någon politiskt manipulerad utredning av en korkad lag om den korkade lagen aldrig stiftats. Vi hade inte behövt se lagstiftad sexmoralism om bara fler där ute kunde bry sig lite mer om vad som händer under deras egna täcken och lite mindre om vad som händer under andras. Att bara få leva sitt liv i fred... är det verkligen så mycket begärt?

Gudsfruktande och stolt.

Angrepp på miljöextremismen och klimathetsen

"Det är sedan länge känt att det inte finns något enkelt samband mellan de pågående klimatförändringarna och utsläpp av koldioxid. Det bör således erinras om att perioder av nedisning även förekom under tidigare geologiska epoker när koldioxidhalten var avsevärt mycket högre än i dag. Vidare är metan - där våtmarker och boskap står för över hälften av ett beräknat årligt utsläpp på 600 miljoner ton - en cirka 20 gånger effektivare växthusgas än koldioxid."

Robert Nilsson, professor i toxikologi och mångårig expert vid olika FN-organ, gör på DN Debatt ett fränt angrepp på den svenska miljöextremismen och klimatalarmismen.

I samma tidning kan vi läsa att utställningen Tellus Art invigs i dag. Den visar barns teckningar om den globala uppvärmningen. Att skrämma barn om jordens undergång är inte bara dumt - det är faktiskt rent ut sagt vidrigt. Barn förväntas gå omkring med ont i magen av oro för "en god sak". Allt vett kastas över ända när klimatet kommer på tal. Det inkluderar som synes både kritiskt tänkande och omsorg om barnen.

Det har redan gått för långt. Att som politiker börja ifrågasätta relevansen i klimatmålen är som att skriva in sig själv på psyket för svåra hallucinationer. Det går helt enkelt inte att göra det och ha trovärdigheten som politiker i behåll. Dessutom möjliggör klimatalarmismen stora möjligheter för regleringsglada politiker som gillar att peta i människors liv.

Det är anmärkningsvärt att vi i denna "upplysta" tidsålder, där vetenskap och expertråd är den nya religionen i allt från barnuppfostran till daglig kost, inte ställer krav på saklighet, evidens och en öppen och fri debatt i klimatfrågorna. Särskilt när konsekvenserna av klimathetsen blir en global masspsykos som kan kosta både pengar och människoliv om den inte stoppas.

lördag 21 februari 2009

Sexkampanj i Kina

En stor sexualupplysningskampanj har dragit igång i Kina. Det är bland annat Kinas Kvinno- och Barnutvecklingscentrum som ligger bakom kampanjen, som har skådespelaren Yvonne Hung och hennes make Will Liu som affischnamn.

I ett land där sex har varit och fortfarande till stora delar är ett tabubelagt ämne och där antalet HIV-smittade uppskattas till 700 000 (år 2007) och syfilis är på uppgång är det förstås välkommet med upplysning. Kampanjen kommer att innehålla information, tävlingar och en sponsring av en mässa för sexleksaker i Beijing. Det rör på sig i Mittens rike.

På många sätt känns Sverige som ett föredöme i sådana här frågor. Vi är ju så frisinnade, inte sant? I och för sig lär sexualundervisningen fortfarande vara rätt kass i grundskolan, där lärarna står och tävlar om vem som kan rodna mest. Och den som inte vill leva i ett parförhållande, eller har det som mål, är ju lite konstig. Sexklubbar är förtryckande. Pornografi förvrider sexualiteten på oss. Och. Så. Vidare.

Nja. Ibland känns det som att vi har en bra bit kvar innan vi ens närmar oss mytbilden av den frisinnade svenska synden...

Vi har alla en bit kvar att vandra.

fredag 20 februari 2009

亲爱的!

文萍, 我 想 你!

I'll call you tomorrow (Saturday).

我 非常爱你...



Visst säljs det CD-skivor fortfarande...

Samtidigt som skivförsäljningen rasar i Sverige och även globalt ökar CDON.com sin försäljning av traditionella CD-skivor. Se filmbloggen.

Förvirrad sexmoralism i DN

Att idéhistorikern Susanne Dodillets avhandling Är sex arbete?, i vilken det görs en jämförelse mellan svensk och tysk politik på prostitutionsområdet, skulle väcka ont blod hos DN Kultur var väntat. Kanske bör man därför inte bli det minsta förvånad över att det blev Kajsa Ekis Ekman, av alla olycksaliga sexualmoralister där ute, som fick nöjet att recensera boken.

Kajsa Ekis Ekman menar på fullt allvar att det som skiljer Sverige från Tyskland när det gäller synen på prostitution är att vi i Sverige har lyssnat på sexsäljarna. Hon menar, angående 1970-talets prostitutionsutredning, att det var ”genom att kvinnorna beskrev sin roll som vi fick den förståelse av prostitution som vi har i dag!”. Det är ett påstående som gränsar till det kriminella vad sanning och trovärdighet beträffar. Om Ekis Ekman verkligen var intresserad av vad sexsäljarna själva (som, bör påpekas, alls icke är någon homogen grupp) tycker om sexköpslagstiftningen, om stigmatiseringen, om valet att sälja sexuella tjänster och om hur livet har förändrats för dem de senaste tio åren skulle hon kunna läsa Socialstyrelsens Kännedom om prostitution 2007 som ger en tämligen dagsfärsk bild av läget. Informationen finns där om du bara vill ta dig tiden, Kajsa.

Men det vill hon uppenbarligen inte och föga förvånande nämns rapporten inte i recensionen eftersom vissa av sexsäljarna som kommer till tals inte bekräftar Kajsa Ekis Ekmans och andra sexualmoralistiska feministers övertygelse om horan som offer för systemet och för den destruktiva manliga sexualiteten i samhället. Eftersom Ekis Ekmans åsikter i prostitutionsfrågan är upphöjda till lag i Sverige, får några avvikelser inte komma upp i ljuset. Därför har Socialstyrelsens rapport tigits ihjäl i svenska medier och nu även av Ekis Ekman.

När personer med skilda ståndpunkter diskuterar prostitution dröjer det inte längre innan begreppet ”offer” dyker upp. Jag har ännu inte läst Susanne Dodillets bok och lär återkomma i ämnet efter att jag har gjort det, men om jag har förstått saken rätt uppehåller sig Dodillet en del vid moralism och offermentalitet i synen på sexsäljarna i dagens samhälle. Ekis Ekman tycker i stället att det har inneburit ”en enorm revolutionär potential” att se människor som offer. Då kan man nämligen flytta fokus till ”systemet”, det abstrakt fientliga som inte riktigt går att ta på men som bara ”finns” där. Patriarkatet.

Ekis Ekman menar att vi ”måste våga se världen som den är” (var det ett argument för sexköpslagstiftningen?). Hon borde skriva att vi måste våga se världen som den är enligt Kajsa Ekis Ekman. Det är ju vad lagstiftningen går ut på. Att tvinga människor att se på sexsäljare och sex som arbete på ett särskilt sätt - ett negativt, föraktfullt och närmast hånfullt sätt där den enskilda sexsäljaren förringas och stigmatiseras och sexköparen utmålas som någon som borde klippa sig, hålla snoppen i styr och skaffa sig ett ”normalt” sexliv. Att den som säljer en tjänst som utförs med kroppen faktiskt inte säljer själva kroppen har jag bloggat om tidigare varför vi kan lämna den till synes självklara diskussionen därhän.

Ekis Ekman gör som vanligt: raljerar och blandar om korten. Att slänga in trafficking i diskussionen om prostitution är ett väl beprövat knep som hon inte kan avhålla sig ifrån. Det är effektivt eftersom det får motståndaren att framstå som fullständigt hjärtlös. ”Jaha-så-du-menar-att-lilja-i-den-där-filmen-lilja-4-ever-sålde-sex-av-egen-fri-vilja-va?!” Plötsligt är alla försök att föra en sansad, saklig och givande diskussion borta eftersom diskussionen inte längre om handlar om vanliga sexsäljares vardag utan om sexslaveri.

Definitioner kan stämpla och stigmatisera, det vet vi. Det de sexualmoralistiska feministerna gör när de stämplar sexsäljare som utnyttjade offer som säljer sina kroppar och sexköpare som förövare med en förvriden syn på sexualitet är att förenkla verkligheten å det grövsta – en verklighet där det både finns tvångsprostitution och frivilligt sexarbete, där det både finns svinaktiga torskar och helt vanliga personer som köper en skön tjänst och där det både finns sexsäljare som vill lägga av och som trivs med sitt jobb. Denna komplexitet ryms inte i en värld där maktteorier och pseudovetenskap målar världen i självsäkra svartvita färger. Feminister som Ekis Ekman tror att det handlar om kunskap och mod. Att våga se världen som den är, att ta till sig genusvetenskapen och de feministiska maktteorierna för att dechiffrera patriarkatet i samhället. I själva verket handlar det bara om perspektiv, om ideologi och om en aldrig sinande vilja att styra och ställa över andra människors liv.

Om vi får tro Ekis Ekman vill Dodillet att vi ”inte ska främja, inte definiera, inte kräva något annat än att leva vårt eget privata liv.” Ja, tänk om sådana som Kajsa Ekis Ekman kunde acceptera denna enkla devis och ge tusan i att lägga sina egna ruttna värderingar i och fördömanden över andra människors livsval. Låter det inte som en dröm?

Mänskliga rättigheter gäller bara vissa.

torsdag 19 februari 2009

Värsta Bloggen-priset

Filmvärlden har en rad galor världen över där priser delas ut till förnämliga prestationer framför och bakom kameran. Störst är förstås Oscarsgalan. Vi har Nobelpriset, Stora Journalistpriset, Jerringpriset och massor av andra priser för människor som anses ha gjort något bra. Och från och med i år har vi även Stora Bloggpriset, som delades ut i början av februari. Allt för människor som gillas av andra människor.

Filmvärlden har emellertid något som inte finns någon annanstans: värsta insatsen-priset, det så kallade Golden Raspberry eller bara Razzie Awards som ges till de filmer och skådespelare som anses ha gjort allra sämst ifrån sig under året som gått (nominerade för sämsta skådespelarinsatser under 2008 är bland andra Al Pacino, Tom Cruise, Mark Wahlberg och Eddie Murphy).

Det är ett pris som ytterst sällan tas emot av "vinnarna". Men roligt är det. Borde inte bloggosfären, som nu vuxit och mognat tillräckligt för att ha en egen prisgala, också ha ett eget värsta bloggen-pris? Inte sämsta bloggen-pris, för sådana finns det alldeles för många av. Det räcker att sakna svenskkunskaper eller inte uppdatera bloggen mer än tre gånger per år. Nej, en blogg som du bara rent ut sagt hatar eller ogillar på grund av vad som står där. Den som retar gallfeber på dig. Den skulle kunna få Värsta Bloggen-priset. Det skulle vara en rolig avslutningskategori på nästa års bloggala.

När får vi en bloggmotsvarighet?

Psykiatrins kris

"Det NUG låter sin filmiska graffitimålare göra går knappast att utföra på riktigt, bara i konsten och fantasin. Inför oidentifierbara passagerare glider filmens klottrare smal och svart som en spritpenna ut ur ett krossat t-banefönster utan att en droppe blod flyter, för att som en nyfödd kalv landa på den tomma perrongen och likt en dansande Chaplin i luva saligt dra böljande streck över filmens fula kakelväggar."
Jessica Kempe, DN Kultur.

Att människor inte får den vård de behöver inom den svenska psykiatrin måste vara sant.

onsdag 18 februari 2009

Vad är skattepengar värda?

Det är många som vill att andra ska betala just nu. GM tycker att svenska skattebetalare ska gå in och sponsra deras förlusttyngda och misslyckade verksamhet som heter Saab. En elev på Konstfack tycker att svenska skattebetalare, och i synnerhet SL:s resenärer, ska betala för hans klottrande i tunnelbanan. Vart tog respekten för andra människors pengar vägen?

Regeringen med Maud Olofsson i spetsen har hittills stått på sig mot kraven på att skjuta skattemiljarder till Saab. Det har varit ett rakryggat ställningstagande när det enklaste hade varit att säga "visst, vi tar vårt ansvar och ställer upp med pengar". Oppositionen, tyckare i bilbranschen och inte minst GM tycker förstås att den svenska regeringen borde kasta miljarder över Saab för att (kanske) rädda svenska jobb. Frågan är dels hur länge dessa jobb skulle räddas, men framför allt varför svenska skattebetalare ska tvingas betala för ett utländskt företags misslyckande? Om man ska vara konsekvent (vilket politikerna visserligen aldrig är), skulle detta kunna innebära att det blir accepterat för privata företag att titta vädjande mot staten så fort de har ekonomiska bekymmer. Så kan och ska det inte fungera på en sund marknad.

I Gomorron Sverige fick vi av en jurist veta att någon lyckad rekonstruktion av denna storlek inte har lyckats tidigare. Det mesta tyder alltså på en konkurs för Saab, vilket är helt logiskt eftersom företaget inte visat vinst sedan Napoleonkrigen.

Den nolla som kallas "Nug" tycker på fullt allvar att det är hans rätt att vandalisera andras egendom utan att betala för det. På kultursidorna talas det om "kulturhat" när vi kritiserar denna självpåtagna "rätt". Nämnde klottrare har dessutom fått en essä som till stor del innehåller orden "bla-bla-bla" godkänd på Konstfack. Tänk om det alltid var så lätt att ta akademiska poäng!

Eländet med Konstfack belyser varför kulturen måste kunna bära sina egna kostnader. Bli marknadsmässig. En sådan förändring har den borgerliga regeringen inte velat eller vågat genomföra, vilket är synd. Det vore en mycket nödvändig revolution på kulturområdet. Och det är egentligen konstigt att viss kultur ska särbehandlas på detta sätt.

För det är inte bara akvareller, opera, teater, film eller graffiti som är kultur. Spel är också kultur och i spelbranschen krävs det att någon vill köpa produkten för att den ska vara gångbar. Praktverk som har gått med bakförlust har vi visserligen sett, men så har spelserien heller inte avslutats. Ingen skulle komma på tanken att fråga efter pengar hos skattebetalarna för att få avsluta projektet.

Den svenska kulturen behöver växa upp. Och Konstfacks verksamhet borde definitivt ses över.

tisdag 17 februari 2009

Välförtjänt ointresse

Enligt en undersökning gjord av SCB tänker knappt hälften av de tillfrågade väljarna rösta i EU-valet den 7 juni. Det lär sannolikt inte bli så många som röstar när det väl blir dags.

Nästan fyra av tio, 38 procent, vet inte på vilket parti de tänker rösta. Junilistan, som kammade hem över 15 procent i förra valet, ser ut att vara chanslöst denna gång. Bara en procent av de tillfrågade säger att de tänker rösta på junilistan. Frågan är var alla EU-skeptiker som röstade orange förra gången tänker lägga sina röster denna gång. Kanske stannar de hemma i protest. Att socialdemokraterna toppar sin lista med en EU-skeptiker kan dock locka en och annan EU-skeptisk sosse att rösta rött.

Ointresset för EU-valet är talande och välförtjänt för ett alltmer verklighetsfrämmande politikerfrälse där såväl höger- som vänsterpolitiker skrubbar varandras ryggar.

Välj det enda rimliga alternativet den 7 juni: soffan.

måndag 16 februari 2009

Konstfuck

Konst ska provocera och utmana, brukar det sägas. Det kan jag hålla med om, även om jag personligen hellre njuter av en bra film eller en vacker naturmålning än en nedsprejad tunnelbanevagn. SL har all rätt att polisanmäla det hela och kräva ersättning.

Det hävdas från Konstfacks sida att det inte är vandaliseringen av tunnelbanevagnen som är konst utan filmen av den. Konstfacks företrädare hävdade i Gomorron Sverige att gränsen går när andra människor kränks eller skadas. Men att förstöra andras egendom är tydligen acceptabelt. Ärligt talat skiter jag i om det är vandaliseringen eller filmen av händelsen som anses vara konst: det är likafullt ett brott. Satt i ett större perspektiv gör sig Konstfack dessutom skyldigt till att ytterligare höja biljettpriserna eftersom SL tvingas lägga ned oerhörda belopp på klottersanering och att laga de tåg som vandaliseras. Vi resenärer får givetvis betala.

Det finns gränser för när provokationer bara blir dumma och menlösa - och i det här fallet även brottsliga. Att måla av profeten Muhammed resulterade i en nyttig diskussion om yttrandefriheten i vårt samhälle. Även om konsten som sådan, i mitt tycke, var rätt kass lyckades konstnären Lars Vilks den gången åstadkomma något mer än bara ett dött konstverk. Men att vandalisera en tunnelbanevagn? Man kan lika gärna stoppa en kryddnejlika i urinröret. Konst är det fanimej inte.

Mathias Sundin blev irriterad och startade Facebookgruppen "Inga mer skattepengar till Konstfack". Joina.

Det här är konst!

söndag 15 februari 2009

Kapa repet

53 procent av de i skrivande stund 67 000 personer som röstat i Aftonbladets omröstning vill inte att regeringen hjälper Saab i företagets akuta kris. Det verkar alltså finnas en och annan där ute som anser att skattepengar ska gå till någonting bättre än att hjälpa misskötta privata företag.

Ett antal ekonomer argumenterar desperat för att kasta skattepengar över ett döende bilmärke. Mikael Wickelgren vid Handelshögskolan i Göteborg menar att marknaden har vikit med nära en tredjedel på ett halvår och att det är något som "inget företag i världen kan hantera". Nå, nu har Saab inte rosat marknaden innan den ekonomiska krisen heller utan tvärtom gjort stora förluster även under blomstrande högkonjunktur. Företaget är således misskött.

Förändring är alltid jobbigt, men om nedlagda verksamheter ska kunna leda till något positivt i framtiden måste man snarast se framåt. Då kan man inte misströsta som herr Wickelgren gör när han frågar sig "vad ska Sverige syssla med annars?" om inte bilproduktionen fanns. Tänk nytt i stället.

Just nu verkar det som om regeringen står pall och vägrar pumpa in mer pengar i Saab. Det vore ett sunt och viktigt ställningstagande - och en signal om att principen om utbud och efterfrågan när man producerar något på marknad även gäller Saab.

Kinesisk kritik mot Obama

Den statliga nyhetsbyrån Nya Kina kritiserar Barack Obamas krispaket för protektionism. Bakgrunden är att Obama vill satsa på enbart amerikansktillverkade produkter i satsningen på bland annat infrastruktur som ingår i paketet. "Historien och ekonomisk teori visar att protektionism inte är en väg ut ur finansiell kris", konstateras det helt korrekt.

Det är lite upplyftande att se kritik mot protektionism från ett land som för bara dryga 30 år sedan styrdes av en av världshistoriens värsta tyranner och där det i praktiken var förbjudet att ens tänka kapitalistiskt och marknadsekonomiskt.

Nya tider, indeed...

lördag 14 februari 2009

Därför ska vi bojkotta EU-valet

Det är alltid samma visa inför ett Europaparlamentsval. Borgerliga politiker pratar om att kämpa för ett EU som ska bli "smalare men vassare", att motarbeta jordbrukspolitiken och verka för frihandel och öppenhet. Vänsterpolitiker argumenterar för "social rättvisa" och att EU behövs för att lösa "klimatkrisen". I slutändan blir det ingenting av någonting.

När kom det sist ett positivt, frihetligt beslut från EU? Svårt att minnas, va? Det vi har fått är i stället antingen antifrihetliga lagar och direktiv eller rent trams som bara kostar (skatte)pengar. Till detta ska läggas att unionens ledargarnityr gör sitt bästa för att tvinga på sina medborgare ett fördrag som föll direkt när enstaka medborgare fick chansen att säga sitt i en folkomröstning. EU-företrädarnas syn på demokrati luktar fisk.

EU är ingen demokratisk union. Det är ett genomkorrumperat system byggt på ryggdunkningar och liknar snarast en klubb för inbördes beundran som går ut personlig vinstmaximering. Att tjäna så mycket som möjligt och göra så lite som möjligt verkar vara en grundläggande princip. Jag vet att det finns lysande undantag, men det har helt enkelt gått för långt för att jag ska kunna känna något förtroende för någon av alla kandidater som vill in i eller sitta kvar i parlamentet. Värst är det nästan bland borgerliga politiker, som släpper allt kritiskt tänkande när EU kommer på tal. Det är som om EU-kritik betraktas som något slags förräderi. De får i stället ett obehagligt frireligiöst leende när EU diskuteras.

Jag har varit positiv till EU-samarbetet. Jag har EU-heilat i MUF, försvarat unionen inför andra frihetliga skeptiker med argumentet att "grundtanken är bra, det gäller bara att pvåerka i rätt riktning". Själva idén med ett Europa med öppna gränser och fri rörlighet för kapital, människor, varor och tjänster är ju positiv. Det var detta som fick vänstern att bli sådana kompakta EU-motståndare. Det var ett "nyliberalt projekt", sades det.

Jag är övertygad om att många borgerliga röstade ja till EU i tron att Sverige skulle tvingas anpassa sig till det, på vissa håll, mer öppensinnade Syd- och Mellaneuropa. Systembolaget skulle ryka. Apoteksmonopolet likaså. Svenska Spel skulle tas både bak och fram av EG-domstolen. Den mäktiga fackföreningsrörelsen skulle få på tafsen och den svenska arbetsmarknaden liberaliseras.

Resultat? Inget av detta har nu hänt tack vare EU. Tanken med unionen var måhända bra, men vad som är relevant är den konkreta politiken. Och den är inte frihetlig utan konservativt socialdemokratisk med en vämjelig övertro på Politiken. Vi sitter nu i skiten och knappast någon argumenterar längre för ett utträde.

Ju närmare valet vi kommer, desto större Stimotolleenden kommer du att få se från kandidaterna. Och de gamla plattityderna om "smalare men vassare" kommer åter att eka på gator och torg. 38 procent röstade i förra valet till Europaparlamentet. Jag hoppas att det blir färre denna gång. Om färre röstar minskar legitimiteten. Minskad legitimitet sänder en väldigt tydlig, och för politiker smärtsam, signal om att vi inte har något förtroende för dem eller systemet. En röst, oavsett vem den faller på, legitimerar EU-systemet och allt som kommer därifrån. Om majoriteten i parlamentet är röd eller blå har visat sig spela liten roll. Någon nödvändig reformering av EU får vi inte.

Den som tror på mindre byråkrati, mindre politik, bättre använda skattepengar, öppna gränser och en ökad frihet för oss medborgare har inget att hämta i något parti som kandiderar till EU-parlamentet. Elda upp röstkortet och gör något bättre den 7 juni.

En liten påminnelse om lite av det svineri som pågår:

fredag 13 februari 2009

Mjölken - den nya inkörsporten?

Vissa säger sig bli höga på livet. Andra använder gräs. Kanske kan även mjölk fungera, i alla fall om man bor i Schweiz.

Schweiziska myndigheter har nämligen förbjudit industrihampa som djurfoder. Orsaken är att de misstänker att det kan finnas THC i den mjölk som korna producerar. Och sådant är ju inte bra för barnen.

Det låter förstås rätt orimligt. Industrihampan innehåller såvitt jag vet väldigt små mängder THC och den mängd som hamnar i mjölken måste vara mikroskopisk. Du får nog sätta i dig en och annan tankbil om du vill känna något. Och så jäkla kul är det inte att dricka mjölk.

Det svenska jordbruksverket hälsar lugnande att "det finns ingen som helst risk för den svenska folkhälsan". Vi som blev så oroliga.

(Tipstack: Oscar)

Kvinnor som traffickingförövare

En rapport (Global Report on Trafficking in Persons) som sammanställts av FN-organet UNODC (organet för narkotika- och brottsbekämpning) visar att det inte bara är främst kvinnor som utsätts för trafficking för sexuella ändamål - även en stor del av förövarna är kvinnor. Denna lite överraskande uppgift kastar förmodligen många radikalfeministers idéer över ända.

Det är en bred granskning som har gjorts, över 150 länder ingår i undersökningen. I en tredjedel av länderna är kvinnorna i majoritet bland förövarna och i Östeuropa sägs de utgöra hela 60 procent. Detta stämmer förstås väldigt illa med den allmänna bilden av kvinnan som vårdande varelse medan männen bär ansvar för våldsbrott och sexuella brott i samhället. Att män är överrepresenterade i denna statistik råder ingen tvekan om, men kanske har våra förutfattade meningar om hur kvinnor är och bör vara gjort oss blinda för att även kvinnor begår sexuella övergrepp (där vissa menar att mörkertalet är stort i likhet med viljan att blunda), att även kvinnor våldtar och medverkar till att flickor och kvinnor utsätts för en modern form av slaveri.

Undersökningen visar också att många offer själva blir förövare. Orsakerna bakom detta vet vi ganska lite om. Men det är i alla fall tydligt att trafficking för sexuella ändamål inte är någon strikt manlig företeelse utan något både kvinnor och män ägnar sig åt. Det handlar således inte om någon manlig dominans över det kvinnliga könet eller kvinnokroppen, ej heller om patriarkala strukturer som möjliggör att män kan utnyttja den kvinnliga delen av befolkningen för sina sexuella lustar. Motiven bakom trafficking handlar rent krasst om pengar. Inget annat.

Kärnkraften engagerar

Alliansens energiuppgörelse om kärnkraften framstår alltmer som en stor tillgång i den kommande valrörelsen. Sex av tio svenskar applåderar fortsatt användning av kärnkraft i form av nya reaktorer.

Att moderater, folkpartister och kristdemokrater vurmar för kärnkraften är ingen överraskning men att hela två av tre centerpartister anser att uppgörelsen (som bland annat innebär slopandet av förbudet att bygga nya reaktorer) är bra överraskar lite. Det säger något om att Maud Olofssons förändring av partiet från ett gammalt motsträvigt bondeparti till en modern borgerlig kraft har burit frukt.

Positivt för alliansen är att även socialdemokratiska väljare är positiva till kärnkraften. Reinfeldt har rätt när han menar att Mona Sahlin går emot sin egen väljarbas när hon låter Maria Wetterstrand diktera hur oppositionens energipolitik ska se ut. Det är bara miljöpartister och vänsterpartister som är övervägande negativa. Denna minoritet bör inte tillåtas bestämma inriktning i svensk energipolitik.

Samtidigt visar en Sifoundersökning beställd av pr-byrån Westander att 55 procent av svenskarna har större förtroende för Fredrik Reinfeldt som statsminister än för Mona Sahlin. För oppositionsledaren är siffrorna föga smickrande 27 procent. Mer än var femte vänsterväljare (23 procent) känner större förtroende för moderatledaren än socialdemokraternas partiledare som statsminister, vilket förstås är anmärkningsvärt. Man kan väl konstatera att Reinfeldt har lyckats väl i sin strategi att bli mer sossig än sossarnas egna företrädare.

torsdag 12 februari 2009

Härliga svenska dialekter

Det är nästan så att man tycker synd om alla som lär sig svenska som ett helt nytt språk...

onsdag 11 februari 2009

DN fortsätter klimathetsen

DN är ibland, för att citera Göran Persson, en riktigt otäck tidning. Blaskan har länge sjungit klimatalarmismens lov. Resebilagorna är inte bara fulla av reseskildringar och restips utan även koldioxidkompensering. Den som drömmer sig bort till fjärran stränder ska få lite dåligt samvete på köpet.

Föga förvånande slår nu DN på stora trumman efter de våldsamma och omfattande bränderna i Australien. Allt beror naturligtvis på klimathotet! Samma förklaring ges till snöovädret i London och Frankrike och torkan i norra Kina.

Ska det vara så svårt att begripa följande: vädret går upp upp och ned! Det varierar! Vad är egentligen "normalt" väder? Är det någon som på allvar tror att vädret kommer att vara helt oförändrat under din och min livstid? Vädret har alltid förändrats och det finns en mängd orsaker till det. Kanske har även utsläpp av fossila bränsen en påverkan i det orsakskomplex till att vädret förändras. Men det är knappast den enda eller den främsta orsaken till att det brinner i Victoria eller kommer snö i London. Vad vill DN uppnå med sina klimatalarmistiska artiklar? Skapa oro och ångest hos läsarna? Eller bara göra sig självt till åtlöje?

Det blir särskilt patetiskt när meteorologer, som kämpar med sina tredygnsprognoser, förutspår hur sommarvädret kommer att vara år 2050. Det rör sig om gissningar, inget annat. Det går inte att göra en prognos så långt fram i tiden och det borde alla som följer väderprognoserna kunna inse.

Att skylla såväl kyla som hetta på "den globala uppvärmningen" är inget nytt. När Grekland för några år sedan drabbades av bränder lät det likadant i svensk media - trots att det senare framkom att många av bränderna var anlagda. Problemet med denna sorts alarmism är att inget går att härleda i bevis. Det går inte att bevisa att utsläpp orsakat det ena eller det andra, det går inte att beräkna hur temperaturen hade sett ut om människan aldrig använt vare sig kol, gas eller olja. Varje snöstorm, varje skyfall och varje ovanligt het sommardag kan alltså skyllas på "den globala uppvärmningen". Det låter som en mycket trygg position för våra kära klimatalarmister.

För övrigt kunde DN meddela att en koala räddats ur bränderna. Bara så att ni vet.

tisdag 10 februari 2009

6 av 10 säger ja till rena sprutor

Sex av tio svenskar vill tillåta rena sprutor till tunga narkotikaanvändare för att minska spridningen av hiv och hepatit, enligt en undersökning som Svenska Brukarföreningen beställt.

Nu vet jag inte hur frågan ställdes till de svarande, men resultatet är i alla fall en liten indikation på att det finns ett opinionsmässigt utrymme att börja förändra svensk narkotikapolitik mot ett skademinimeringsperspektiv. Det är en förändring som måste påbörjas nu - för den kommer att ta tid.

När tid ges kommer jag att göra en lite längre utläggning om den svenska narkotikapolitiken. Här eller på Newsmill.

Uppdatering: Berne Stålenkrantz skriver själv om det på sin blogg.

Själve fan

FRA. Ipred. Och nu datalagringsdirektivet. Nu är det inte längre ett dumt förslag utan bitter verklighet. Skiten har godkänts av EG-domstolen.

Vad ska vi göra nu då? Flytta i protest? Eller släppa en fis och låtsas som om inget har hänt?

Skandalen runt Quick bara växer

Skandalen kring den seriemordsdömde Thomas Quick fortsätter att växa. Quick tog i höstas tillbaka samtliga erkännanden och menar att han inte har begått något av de åtta mord an dömts för men heller inte gjort sig skyldig till något av de andra mord han erkänt.

Många har hävdat detta hela tiden. Att Thomas Quick är mytoman och att allt han sagt bara är nonsens. Ändå var SVT-journalisten Hannes Råstams dokumentär om och intervju med Quick skrämmande. Är det verkligen så här det har gått till? Kan det gå till så? Svaret måste bli ja. Vi har sett andra liknande skandaler, exempelvis "fallet Ulf" och bränderna i Falun (båda undersökta av nämnde Råstam). Och tittar man på den nya serien Advokaterna i TV4 blir man ännu mer deprimerad över tillståndet i den svenska rättsstaten.

Hannes Råstam har tittat på journalanteckningar som visar att överåklagare Christer van der Kwast varit i högsta grad delaktig i beslutet att ge en morddömd Thomas Quick frigång under vistelsen på Säters sjukhus. Under sin tid ute i det fria kunde Quick, som dokumentären visade, besöka Kungliga Biblioteket och på egen hand leta fram information om ett mord han senare kom att erkänna. Det är förstås anmärkningsvärt att en morddömd person hade möjlighet att röra sig fritt på detta sätt och det är lika anmärkningsvärt att en åklagare utövat påtryckningar på en chefsöverläkare (enligt denne på ett "ytterst olustigt" sätt) för att frigången inte skulle dras in.

Thomas Quick kommer att begära resning i samtliga åtta fall. Om hans resningsansökningar godkänns är en helt annan femma. Det är många som har investerat väldigt mycket prestige i Quicks skuld och även om han dömts av tingsrätter i samtliga fall (vars professionalitet kan ifrågasättas), känns det onekligen som en Davids kamp mot Goliat. Quick är mer eller mindre enbart dömd på sina egna berättelser - att bara ta tillbaka vad som tidigare har sagts räcker förstås inte för resning. Rätten lyckades inte bevisa Quicks skuld - men dömde honom ändå. Nu är det upp till honom själv att bevisa sin oskuld.

På många sätt kan jag tycka att Hannes Råstam är en journalistisk hjälte. Han använder sitt arbete, sin plattform, för att avslöja betydande missförhållanden som rör hela vår rättsstat. Det handlar inte om gammal köttfärs eller dunplockade fåglar utan om grundläggande värden i vårt demokratiska samhälle: hur människor hanteras inom polisen och rättsväsendet. Det är därför lika skrämmande att människor bryr sig mer om köttfärs och fåglar än grundläggande demokratiska värden som det är att dessa värden hotas i Sverige i dag.

Ibland känns det som att det var rena rama turen att Sverige en gång i tiden blev en demokratisk rättsstat med grundläggande fri- och rättigheter. I dag tycks allt fler ta dessa för givna och blunda när de hotas. Ty om vi skulle försöka argumentera för införandet av dessa fri- och rättigheter i dag, skulle majoriteten antagligen inte bry sig. Den egna lilla världen med maxtaxa på dagis, rätt sorts märkeskläder och färsk köttfärs på ICA är viktigare. Tills den dagen då du själv sitter anklagad och dömd för ett brott du inte begått. Men det är så dags då.

Tidigare bloggposter:
De skapade ett monster
När oskyldiga erkänner

Övergiven.

Barnperspektiv på avfall

Det är svårt att ta det rödgröna samarbetet på allvar. Efter trepartisamtalen paraderade partiledarna ut och berättade att de ville "satsa på barnen". Allt ska prövas ur ett barn- och jämställdhetsperspektiv när politiken utarbetas. Ja, det är säkert precis vad varslade, arbetslösa och företagare utan kunder vill höra.

Jag är lite nyfiken på hur barnperspektivet på försvarspolitiken ser ut. Eller på utrikespolitiken. Peter Eriksson förklarade emellertid att det går utmärkt att ha ett barnperspektiv på kärnkraften: "Det är väl tydligt när vi pratar om leukemi bland ungar som bor i närheten av kärnkraftverk. Det finns ett barnperspektiv på avfallet också." Barnperspektiv på avfall? Är det det som ska lösa Sveriges framtida energiförsörjning?

Det blir som synes väldigt mycket flum och fluff när de tre rödgröna partierna träffas och samspråkar. Ännu har väldigt lite konkret kommit ur samarbetet - och de kritiska frågorna från journalisterna verkar helt utebli. Ingen som ifrågasätter bristen på sakpolitik i oppositionens utspel?

EU. Försvarspolitiken hemma och internationellt. Flyktingpolitiken. Utrikespolitiken. Skolpolitiken. De potentiella stridsfrågorna är många och ska det kompromissas kommer det att bli fråga om långa, nattliga manglingar där minst en av parterna kommer att göra sina väljare djupt besvikna. Varje gång.

Mona Sahlin har självkritiskt erkänt bristerna i den socialdemokratiska skolpolitiken och i princip gett Jan Björklund rätt när han kallat sossarnas skola för "flumskola". Nu har hon tänkt sig att regera med vänsterpartiet, som över huvud taget inte vill ha några betyg i skolan, som har föreslagit förbud mot hemläxor och inte ens befinner sig på samma planet som övriga sex riksdagspartier när det gäller skolpolitiken. Hur ska Sahlin förhindra att vi åter går mot en flumskola nu när vändningen äntligen har kommit?

Oppositionen har en lång väg att vandra för att vinna trovärdighet för sitt så kallade alternativ.

måndag 9 februari 2009

Nu ska den fria sexualiteten behandlas

Prostitutionsenheten i Stockholm vill ha pengar för att kunna ta kontakt med sexköpare och "hjälpa" dem. Syftet är att prata med dem och få dem på bättre tankar så att de skola träda in på den rätta vägen.

Verksamheten Kast (Köpare Av Sexuella Tjänster), som erbjuder samtal, konstaterar att hälften av köparna de har kontakt med är män med familj som kommer från goda sociala förhållanden. Till dessa ska förstås läggas alla med liknande bakgrund som inte söker någon hjälp eftersom de inte anser att det finns något att söka hjälp för. Måste man ha problem för att man köper en sexuell tjänst? Det är visserligen positivt att nidbilden av sexköparen som den ensamme, olycklige mannen som inte kan få sex på något annat sätt revideras något när prostitution diskuteras i dag, men i reportagen utgår man fortfarande från att köparen måste lida av något. Ha några problem. Det måste vara något fel någonstans.

Att gifta män köper sex vid sidan om är möjligen ett problem för männens fruar och för deras gemensamma förhållande, men längre än så bör vi inte sträcka oss. Jag är övertygad om att många köper sexuella tjänster av ren spänning, för att krydda vardagen, för att leva ut vissa fantasier som inte kan tillfredsställas med frugan. Detta har Landet Lagom (där tvåsamhetsnormaliteten och missionären fortfarande utgör tydliga ramar) väldigt svårt för.

Sedan förbudet mot köp av sexuella tjänster infördes för drygt tio år sedan har gatuprostitutionen minskat, men är enligt Socialstyrelsens Kännedom om prostitution 2007 på väg tillbaka till samma nivåer igen. I den rapporten, som sällan eller aldrig citeras när sexmoralisterna på DN eller SvD skriver sina reportage, konstateras att det saknas kausalitet mellan lagen och minskad prostitution.

Dessutom har verksamheten till stor del flyttat ut på nätet. Det är således svårt att peka på att lagen haft några konkreta effekter när det gäller utbud och efterfrågan. Däremot har attityden till sexköp blivit mer negativ. Se där, en framgång för sexofoberna. Detta visar att sexköpslagen först och främst är en attitydlag som syftar till att göra svenska folket mer negativt till den fria sexualiteten och till ickenormativa sexuella kontakter. Sexsäljarna har, givetvis, aldrig varit en del av ekvationen.

Det är oundvikligt att lagstiftning har en påverkan på människor. Vi svenskar vill följa lagen och ser ofta ned på civil olydnad. Dessutom brukar även det politiska motståndet upphöra ganska snart efter att en lag har införts. När sexköpslagen infördes 1999 var kritiken hård från många inom borgerligheten. I dag håller alla käft. Det är som om existerande lagar inte kan utmanas. Lagstiftningen bygger på grumlig radikalfeministisk teori som säger att mannen dominerar kvinnan med sin sexualitet och att förhållandet mellan köpare och säljare av en sexuell tjänst är ett maktförhållande där kvinnan alltid är i underläge. Det är alltså köparen som har makten (jag som trodde att vänstern gillade konsumentmakt...!).

De radikalfeministiska tankarna har sannolikt litet stöd i övrigt i samhället, men här har teorierna plötsligt trampat hela vägen in i den lagstiftande församlingen och alla liberaler och konservativa tittar nu tigande på. Trots att de sitter i regeringsställning. Sexsäljarna själva är det ingen som vill lyssna på. De har, bisarrt nog, blivit "det andra" perspektivet trots att det är deras vardag, deras liv, som i högsta grad berörs av lagstiftningen.

Det finns vissa lagar som kan tyckas perifera men som i själva verket är principiellt viktiga frågor. Lagen om köp av sexuell tjänst är en sådan lag. Den handlar dels om rätten till en fri sexualitet - för både kvinnor och män - och dels om kampen för lika rättigheter i samhället. Sexsäljarna är en stigmatiserad och bespottad grupp som utmålas som offer och exkluderas från samhällsgemenskapen genom att i sitt yrkesval inte ha rätt till alla skyldigheter och rättigheter som alla vi andra har. Det är alltså i grunden en fråga om mänskliga rättigheter. Ni vet det som Sverige brukar vara så piggt på att kritisera andra länder för att bryta mot.

En majoritetsregering har möjlighet att riva upp gamla lagar. Problemet är att det finns lika många sexofober och snorkfröknar inom alliansen som det finns inom oppositionen. Sålunda händer ingenting. Och Margareta Winberg, Gudrun Schyman och Birgitta Ohlsson kan vara nöjda och glada.

lördag 7 februari 2009

Liberala kandidater sökes

Att vara frihetlig väljare är inte lätt. Det finns sällan några vettiga kandidater att välja bland, oavsett om det gäller riksdags- eller EU-val. För att underlätta valångesten har, som många redan har uppmärksammat, magasinet Neo bjudit in ett antal kandidater som får förklara varför just de förtjänar liberala väljares röster. Först ut är Christian Engström, vice ordförande i piratpartiet och tillika förstanamn på nämnda partis lista till Europaparlamentet.

Personligen har jag för första gången sedan jag blev röstmyndig beslutat mig för att inte utnyttja min rösträtt den 7 juni. Skälet är att jag helt enkelt har trappat tron på allt vad EU är och står för. En röst i valet är ett sätt att legitimera den korrupta EU-stat som jag, som tidigare EU-positiv liberal, inte längre kan ställa upp på. Men jag önskar Christian Engström och alla andra vettiga kandidater all lycka i valet.

fredag 6 februari 2009

Radiotjänst kan ta sig i häcken

Alltså, nu får det faktiskt vara nog. The bottom is nådd.

Inte nog med att alla som äger en TV är skyldig att betala 5 kronor om dagen till Radiotjänst i Kiruna ("Radiotjänst", "Systembolaget" - vad får de alla dessa lobotomerade namn ifrån?). I linje med satsningen på nätet vill SVT även utvidga skyldigheten att betala TV-licens till alla som äger en dator. Det blir effekten om företaget får som det vill.

"Visst kan jag se det orimliga i att apparatur som inte är avsedd att användas för TV-tittande blir licenspliktig", erkänner Radiotjänsts VD Anna Pettersson. Men att något är orimligt har ju inte stoppat dem förr. Det är samma princip som gäller i dag. Alla som äger en TV är licenspliktig, oavsett om du ägnar 0 eller 500 timmar åt att titta på SVT:s kanaler, oavsett om du använder TV:n enbart för att se på film eller spela TV-spel - vilket alltfler yngre gör i dag.

De flesta vanliga svenskar betalar redan TV-licensen i dag och berörs inte av detta (förutsatt att nu inte SVT kommer att vilja införa en extralicens för den som både har TV och dator hemma...). För företagen är det desto värre. Beräkningar visar att ett företag med 300 datorer skulle behöva punga ut med 60 000 kronor till SVT bara för att de råkar använda datorer i arbetet.

Licensverktyget är föråldrat och fyrkantigt och borde avskaffas. Om vi ska ha statlig television ska dess utgifter utgöra en post bland alla andra i den statliga budgeten. Försvaret för systemets bevarande är att det "garanterar oberoendet". I en morgonsoffa nyligen påstod en kultursnubbe att det faktum att SVT, trots kritik, hade valt att visa Englas begravning (till runt 300 000 tittares förtjusning) visade hur oberoende public service i Sverige är. Tillåt mig le.

Alla som inte är blinda, sossar eller bara allmänt efterblivna vet att SVT ligger långt till vänster. Det avspeglas i nyhetsrapporteringen i Aktuellt och Rapport, det avspeglas i vilka program som sänds (minns hyllningskvällen till diktatorn Castro) och hur SVT:s egna produktioner, som inte sällan sätter en ton i debatten, ser ut. Något oberoende går inte att tala om och av den anledningen borde SVT sluta hyckla.

SVT brukar genom att peka på det växande antal som betalar in pengarna hävda att svenska folket stödjer licenssystemet, men tänker tydligen inte på att människor faktiskt inte har något val. Alla som inte vill oroa sig för att det står en TV-pejlare utanför dörren varje gång det ringer på betalar givetvis. Inte för att systemet är bra utan för att slippa obehaget eller oron att bli "avslöjad". Sådant kan vara förödande för en enskild person i Landet Duktig, där vi är så upptagna med att vara duktiga och paragrafryttare att vi fäller ministrar för att de inte betalat den nämnda licensen. Jag tror att jag hörde ett skratt utanför landets gränser.

Bravo, alliansen

Skit ska skit ha, brukar man säga. Därför har det varit och fortfarande är rätt att kritisera alliansen för många saker. Följdriktigt ska vi emellertid även berömma regeringen när den gör något bra. Som nu.

Arbetssättet "den fjärde böjer sig för de övriga tre" verkar fungera hyggligt. Tidigare har det varit kristdemokraterna som fått ge med sig. Nu är det centerpartiet. Uppgörelsen om kärnkraften är viktig, välkommen och ett styrkebesked inför framtiden. Industrin verkar fnittrande lycklig. Oppositionen är fullständigt bortgjord. Uppgörelsen har till och med fått internationella medier att skriva om lilla Sverige. Och en av de svåraste knutarna i alliansarbetet är plötsligt löst i god tid före nästa val. Problemet är att industrin behöver långsiktighet och alliansens löfte om att det är fritt fram att bygga nya reaktorer kan vara upprivet och begravt om bara drygt 18 månader.

Jag har svårt att se att kärnkraften kommer att bli någon avgörande valfråga 2010. Men visst kan den spela in när vissa väljare ska väga för och emot. Reinfeldt hoppas, och säger det helt öppet, att detta ska locka socialdemokratiska väljare till alliansen. Om Mona Sahlin fortsätter att sjabbla sig fram i oppositionsträsket lär socialdemokraterna inte bli ett 40-procentsparti. Och då kan det bli på f-håret på valnatten.

Uppgörelsen om kärnkraften är mycket positiv. Men den räcker förstås inte för att övertyga en luttrad liberal om att rösta på alliansen i nästa val. Regeringen har gjort alldeles för mycket galet och, i stort, drivit utvecklingen i fel riktning vad gäller viktiga frihetsfrågor. Kärnkraft i all ära, men yttrande- och informationsfriheten är faktiskt viktigare. Där har alliansen fortfarande mycket kvar att göra för att vinna sympatier från oss frihetliga väljare.

torsdag 5 februari 2009

Ett hån

"Misshandel är misshandel om än i vadderade vantar". Krönikören Lars Ryding hånar och raljerar över Ingemar Johanssons karriär som proffsboxare, den uppmärksamhet han rönte som idrottsman och nu som avliden. Ryding själv ser ingen skillnad på proffsboxning med handskar, regler, domare och frivilligt deltagande från alla inblandade och en dödsmisshandel på Kungsgatan.

Det som retar gallfeber på mig är att sumprunkare som Lars Ryding anser att deras syn på en viss sport måste gälla alla. De kräver att åsikten, attityden, upphöjs till lag. De får tycka vad de vill om proffsboxning, hockey eller konstsim, men de ska fanimej inte lägga sig i andras rätt att utöva nämnda sporter. Byt kanal, för tusan.

Vad gäller riskerna med boxning är det ingen hemlighet att det kan vara farligt att få på käften. Men för det första går det inte att jämföra boxningen 1959 med hur den ser ut i dag. Ingos match mot Floyd Patterson hade brutits efter första nedslagningen om den inträffat i dag. Domaren är mycket noga med att få ögonkontakt med boxaren som rest sig efter en nedslagning och att personen måste kunna försvara sig, det vill säga höja handskarna.

För det andra begriper jag inte vad Lars Rydings åsikt om andras yrkesval skulle vara värd. Finns det andra idrotter och/eller yrkesval han inte gillar och som också borde förbjudas av den anledningen? Alla kan inte bli fotbollsspelare eller gymnaster. Alla är inte intresserade av samma idrotter. Respektera andra människors livsval!

För alla som vill se en fet smäll rekommenderas nedanstående klipp - särskilt utvald för Lars Ryding och andra tyckare. 1:15 in i klippet. Där kan man prata om Guds hand...

onsdag 4 februari 2009

Snart kan vi se porr i 3D

I april inleds inspelningen av den första porrfilmen i 3D. Se mer på filmbloggen.

Teknikens under...

Utan trovärdighet

Pengar gör oss inte lyckligare. Prylar är bara materiell, och därmed artificiell, glädje. Så brukar det låta från vänsterhåll när kritiken mot konsumismen och kapitalismen väller ut. Ändå är det anmärkningsvärt hur fixerad vänstern är vid just pengar.

LO har lagt fram en rapport i vilken de har tittat på inkomstutvecklingen för den så kallade ekonomiska eliten mellan 2003 och 2007, med bakåtblickar till 1950-talet. LO vill påskina att det faktum att de rikaste blivit rikare betyder att de fattigaste blivit fattigare. Det är märkligt hur ekonomer kan stå för "en kaka som bara kan delas, inte expandera"-resonemanget. För om det inte förhöll sig så, skulle det vara ointressant för lågavlönade att högavlönade får mer pengar. Såvida det inte bara handlar om ren avundsjuka. Människor med vanliga löner måste förmås tro, att de rikare blir rikare på deras bekostnad. Så mobiliseras väljare till de partier som när de själva sitter vid makten höjer skatterna för vanligt folk.

Problemet borde inte vara att de rikaste blir rikare utan att de fattigaste inte blir rikare i tillräckligt hög grad. Människor hålls på mattan i Sverige av skattekilar och en bedrövligt hög beskattning på arbete. Många, väldigt många, lever från lön till lön och har inget utrymme att lägga undan pengar för oförutsedda utgifter. När kylen går sönder, bilen kärvar eller man drabbas av en vattenskada i badrummet blir det kris. För många är barnbidraget enda räddningen för att hålla ut innan lönen kommer in på kontot. Människor som har arbetat ett helt arbetsliv har väldigt små besparingar att falla tillbaka på. I ett välutvecklat och modernt land som Sverige borde det inte behöva vara så här.

LO klagar på att de rikaste har fått det bättre. Socialdemokraterna utger sig för att vara arbetarens vän. Faktum är att varken LO eller socialdemokraterna har gjort något för att förbättra villkoren för Sveriges låg- och medelinkomsttagare så att dessa grupper kan höja sin ekonomiska standard med eget arbete. Vi har i stället fått ett ofantligt stor grupp människor som är ekonomiskt beroende av vissa bidrag från staten för att över huvud taget överleva från månad till månad. Det är ovärdigt.

Alliansens bästa och viktigaste åtgärd har varit jobbskatteavdraget, som har gett låg- och medelinkomsttagare mer över av lönen varje månad. Detta vill oppositionen - arbetarnas vänner - sätta stopp för. Även om socialdemokraterna är beredda att behålla en del av skattesänkningen lär vi knappast få se något utvidgat jobbskatteavdrag i en rödgrön regering, trots att alliansens skattesänkningar för vanligt folk bara borde vara en inledning på något mycket större och mer långsiktigt: att möjliggöra för vanligt folk att stå på egna ben. Det ger självkänsla, det ger trygghet och det ger frihet - något LO och socialdemokraterna inte unnar oss.

tisdag 3 februari 2009

Ingen kinesisk mat på Kinarestaurangerna

"Det är onekligen ett mysterium att svenska kinarestauranger fortfarande inte gör... kinesisk mat. Även svenska turistgrupper i Peking serveras måltider som kryddats ned så att den blir lika menlös som Kinamaten de är vana vid."

Ola Wong skriver tänkvärt om västerländsk och kinesisk matkultur i SvD. Och han har onekligen en poäng. Det är ohyggligt svårt att hitta riktig kinesisk mat på svenska Kinarestauranger. Känslan är att har man besökt en, har man besökt alla. De erbjuder samma gamla vanliga kött med wokade grönsaker, friterade räkor, vårrullar och nudlar. Svenskifierade och fullständigt smaklösa bufféer. Jag blev därför lite förvånad när jag första gången besökte Kina och varken såg till vårrullar eller de där friterade räkorna utan möttes av en uppsjö av annan god mat som faktiskt smakade.

Att man som svensk turist i ett guidat sällskap i Kina serveras den "ofarliga" (läs menlösa) västerländska versionen av den kinesiska menyn känns också igen. Jag har till och med blivit serverad pommes frites till maten, vilket är nog så upprörande för någon som vill upptäcka den kinesiska matkulturen/kulturerna. Bäst mat till bäst priser har enligt min erfarenhet mellanklassrestaurangerna, dit vanliga kineser går och äter. Du får betala mellan 10 och 30 kronor för en maträtt i storstan. Det är vällagat, kryddat med omsorg och väl tilltaget.

Har man några som helst krav på att maten på en Kinarestaurang ska vara geniun löper man således risk att bli ständigt besviken i Sverige. Jiaozi tror jag knappt att jag har sett på en svensk Kinarestaurang, trots att det är så vanligt i vissa delar av Kina. Det finns dock ett gyllene undantag från regeln. Det heter Dragon House och ligger vid Hornstull i Stockholm. Där finns två menyer - en svensk och en kinesisk. De har till och med min favoritförrätt: gurka med vitlök! Att en flaska Tsingtao kostar 78 kronor i stället för 6, som i Kina, får man väl helt enkelt leva med.

"Om man inte vill laga maten själv och inte vill bli ruinerad är man utlämnad åt pizza, hamburgare och kebab, varvat med thaicurry och andra klassens ris." Ola Wongs dystra konstaterande om matsituationen i Sverige är pinsamt nog sann. Det går att hitta matställen som serverar bra husmanskost till hyfsade priser, men de är bannemej lätträknade. Det är lättare att hitta ställen som tar 130 kronor för blodpudding eller isterband. Gott, javisst, men knappast prisvärt.

Dessutom är kinesernas sätt att äta väldigt sympatiskt. Såvida man inte äter ensam beställer man in en rad olika rätter och plockar sedan från allt. Kosten blir mer varierad och man tröttnar inte på maten på samma sätt. Det jag saknar i Kina är den svenska fikakulturen. Och det överlägsna svenska godiset. Men det är en annan historia.

Har du några tips på riktigt bra och genuina Kinarestauranger i Stockholm,
är jag idel öra!